Giraffer: Djuren som  skiljer sig  från mängden by Lynn Hofland

Giraffer skiljer sig sannerligen från mängden. På zoo eller i deras naturliga miljö i Centralafrika tornar de upp sig över andra djur och är det näst största landlevande djur som lever idag (den Afrikanska elefanten är det största). Giraffens hals har fascinerat iakttagare genom åren. Man frågar sig: 'Hur fick giraffen sin långa hals?'.

När man ser en giraff med 3 meters mankhöjd sträcka ut sin 2,5 meter långa hals till sin fulla längd, och sedan ytterligare sträcka en 3 dm långa gripande tunga för att nå det där bladet i acaciaträdet som är näst intill onåbart, kan man tro att sträckningen orsakat tillväxten av giraffens hals. Men kan giraffen i verkligheten lägga till någonting till sin längd?

    Om ett utmärkande drag ändrades, skulle det då inte påverka helheten? Låt oss titta på giraffen.

Giraffen är ett däggdjur och därför är mycket av dess anatomi snarlik anatomin hos andra däggdjur. Som de flesta andra däggdjur har giraffen sju halskotor. Vad skulle det betyda om den inte hade sju halskotor mellan sina skuldror och skallbasen? Människans korta hals håller huvudet i perfekt balans i upprätt position med mycket liten kraft. Giraffens enorma huvud måste alltid hållas upprätt. Vid stående är nästan hälften av dess cirka 225 kilo nackmuskler spända. Mängden muskler som krävs är direkt relaterad till antalet leder som måste stödjas. Reducering av antalet leder till två, vid skalle och vid bröst, skulle minska vikten märkbart och kräva mindre energi för överlevnad. Om bristen på föda gjorde att halsen ändrades, skulle då inte antalet halskotor och leder ändras av sådana evolutionära processer? Problemet med en sådan design skulle vara förlust av flexibilitet och det skulle allvarligt öka risken för brott om giraffen skulle drabbas av ett slag mot huvud eller hals.

Motsvarande skulle en mångledad hals kräva det motsatta - större energiåtgång och större muskelmassa att stötta. Detta skulle förskjuta giraffens tyngdpunkt framför frambenen när huvudet är utsträckt rakt framåt, vilket skulle leda till att bakbenen skulle lämna marken - förutsatt att frambenen var tillräckligt starka. Sju nackkotor är en utmärkt design.

Med huvudet så högt i vädret, så måste giraffens enorma hjärta klara att leverera tillräckligt med syremättat blod tre meter upp till hjärnan. Detta skulle vara ett problem (som alldeles för högt blodtryck) när giraffens huvud böjs neråt för att dricka vatten, om det inte vore för en unik samling förstärkta artärväggar, by-pass- klaffar, klaffar mot blodstockning, en bädd av tunna blodkärl (rete mirabile, eller 'det fantastiska nätet') och trycksignaler som ser till att lagom mängd blod flödar till hjärnan med lagom tryck. Även för de som anser att detta endast är en 'anpassning till högt gravitationstryck i dess kardiovaskulära system', är giraffen unik.
 
 

Lika anmärkningsvärt är det faktum att blod inte ansamlas i benen, och att giraffen inte blöder kraftigt om det får ett skärsår på benet. Hemligheten ligger i dess extremt robusta hud och en inre senhinna som förhindrar blodstockning. Denna kombination har studerats ingående av NASA-forskare vid utveckling av g-dräkter för astronauter. Lika bidragande att förhindra kraftiga blödningar är att alla artärer och vener i giraffens ben ligger mycket djupt.

Kapillärerna som når ytan är extremt tunna men de röda blodcellerna är ungefär en tredjedel så stora som hos människan, vilket gör kapillärpassagen möjlig. Det framgår snabbt att dessa unika egenskaper hos giraffen alla är samverkande och beroende av dess långa hals.

Men mer kommer. De mindre röda blodcellerna betyder mer yta och en högre och snabbare absorbering av syre till blodet. Detta hjälper till att hålla syrenivån på en lagom nivå till alla extremiteter inklusive huvudet.

Lungorna arbetar tillsammans med hjärtat för att förse giraffen med det nödvändiga syret, men på ett sätt som är unikt för giraffen. Giraffens lungor är åtta gånger större än människors och dess andningsfrekvens är endast en tredjedel av människans. Att andas långsammare är nödvändigt för att byta ut den nödvändigt stora volymen luft som krävs för att inte skapa vindnötning av giraffens 3.6 meter långa räfflade luftstrupe. När djuret tar ett nytt andetag frisk luft, kan inte den syrefattiga utandningsluften helt vädras ut. För giraffen förvärras detta problem av den långa luftstrupen som innehåller mer förbrukad luft än en människa kan dra in i ett andetag. Det måste finnas tillräckligt med lungvolym för att få denna 'dåliga luft' att vara en liten procent totalt. Detta är ett fysikaliskt problem som är löst hos giraffen.

För att göra undret större är en nyfödd giraff beviset för intelligent design. Den nya kalven faller in i livet från 1.5 meters höjd, eftersom modern inte bekvämt kan huka sig till marken och att ligga ner vid födseln vore en klar inbjudan för ett lejon eller annat rovdjur att attackera modern. Som hos alla däggdjur, så är huvudet disproportionerligt stort jämfört med resten av kroppen vid födseln, och det blir en utmaning att föra det genom födelsekanalen.

Babygiraffen har därtill utmaningen att ha en väldigt skör lång hals på sin 70 kilo tunga nyfödda kropp. Om huvudet kom ut först, skulle halsen med största sannolikhet knäckas när resten av kroppen föll ned på det. Om huvudet kom ut sist, skulle nacken med största sannolikhet brytas eftersom kroppsvikten skulle slita huvudet ur modern. Detta uppenbara problem löses genom att höfterna är mycket mindre än axlarna, och att halsen är precis tillräckligt lång att tillåta huvudet att passera genom födelsekanalen vilandes på höfterna. Frambenen passerar först för att bromsa fallet för resten av djuret, huvudet stöttas och skyddas av höfterna, och halsen är flexibel, vilket tillåter en skarp böj runt axlarna.

Detta är en perfekt utgång, som vore omöjlig i någon annan kombination eller med en annan halslängd. Inom minuter står den nya kalven graciöst mellan moderns ben. Från födelse till vuxen på endast fyra år, växer halsen från en sjättedel till en tredjedel av giraffens totala längd. Sådan tillväxt krävs för djuret att kompensera för dess benlängd och för att böja sig ned för att dricka vatten. Kalvens mat första året utgörs nästan enbart av moderns nyttiga mjölk, som är lätt åtkomlig.

Ekologiskt är giraffen perfekt anpassad till sin miljö. Det finns behov av en trädtrimmare som hindrar de snabbväxande träden från att överskugga marken och kväva det nödvändiga gräset som ger föda åt de andra djuren på savannen. Det finns också ett behov av en vaktpost som kan se ovan the höga gräset och observera rovdjurskatternas rörelser. Giraffen är inte bara tillräckligt hög för detta, utan har även utmärkt syn och en nyfiken läggning. Efter att ha varnat de andra djuren med flera viftningar med svansen, så glider giraffen stolt ur farans väg. Dess stora kroppshöjd, robusta hud, dödliga bakhovsspark och långa, snabba skritt gör en vuxen giraff till ett mindre uppskattat byte för köttätare.

Att påstå att allt detta evolverat till en sorts djur, som saknar nära släktingar, och blivit så utvecklat enbart på grund av en antagen brist på föda vid marknivå är absurt. Borde inte andra som betar vid marknivå, sårbara för de stora katterna och som bombarderats av samma kosmiska strålning, blivit mer girafflika till sin längd?

Intressant nog så finns det andra som äter från träden. Gerenukgasellen från Afrika har den längsta halsen i gasellfamiljen, har en lång tunga och äter löv från träden medan den står på sina bakben. Markhorgeten från Afghanistan klättrar i träd som är 8 meter höga för att äta trädens löv. Andra däggdjur uppskattar löv från träden men ingen av dem kommer någonsin att bli giraffer och giraffen kom verkligen inte från något annat mindre djur.

Vi kan inte veta hur det var förr, men "ett behov att överleva genom att sträcka sig högre och högre för föda" är, liksom många andra liknande Darwinistiska förklaringar, föga mer än en post hoc-spekulation. Det fossila arvet visar detta, och den unika och mäktiga designen i detta djur verifierar detta. All lov, pris och ära går till giraffens Skapare.
 

1. Percival Davis and Dean H. Kenyon, Of Pandas and People, Haughton Publishing Company, Dallas (Texas), 1989, p. 71.

2. Alan R. Hargens, Developmental Adaptations to Gravity/Cardiovascular Adaptations to Gravity in the Giraffe, Life Sciences Division, NASA Ames Research Center (California), 1994, p. 12.

3. Helen Roney Sattler, Giraffes, the Sentinels of the Savannas, Lothrop, Lee and Shepard Books, New York, 1979, p. 22.

4. Francis Hitching, The Neck of the Giraffe, Where Darwin Went Wrong, Ticknor and Fields, New York, 1982, p. 179.

Start:  Svenska

www.creationism.org