Skapelse Kontra Evolution Handbok,  Thomas F. Heinze    Innehåll

Vi har nu undersökt både »bevisen» och svagheterna hos evolutionen, och har funnit att evolutionen inte förmår förklara mycket av det liv vi ser omkring oss. Betyder detta att naturligt urval via slumpvisa mutationer inte kan åstadkomma någonting alls? Svaret är nej.

Det finns, efter vad det verkar, mycket goda belägg för att urval kan åstadkomma verkliga förändringar över någon tidsperiod. Om det inte hade funnits belägg för förändringar i dessa fall skulle intelligenta människor aldrig ha accepterat evolutionsläran.

Beläggen visar emellertid endast på en viss mängd förändringar. Det är alltid uppenbart, om man läser uppriktiga läroböcker, att diskussionen efter ett visst stadium går över i »förefaller», »skulle kunna», »förutsätter», »kanske», »troligtvis» m m. Evolutionister kan se belägg för ett visst mått av förändring, t ex förändringar i ett musselskals form. Men då man ur detta tror sig kunna dra slutsatser ända tillbaka till den första enkla cellen, protesterar vi å det bestämdaste.

En engelsk fjäril är ett av de flitigast citerade bevisen för evolution i modern tid. Allt eftersom rök svärtade de trädstammar dessa fjärilar sökte sig till, skedde också en förändring hos artpopulationen. Vad har dessa fjärilar evolverat till? Människor? Kolibrier? Nej! De är fortfarande fjärilar av samma art. Naturligt urval och selektiv uppfödning via naturliga processer har dock förändrat proportionen från övervägande ljust färgade till övervägande mörkt färgade fjärilar.

Människan har genom selektiv uppfödning lärt sig utnyttja den underbara variabilitet som Gud har byggt in i levande organismer. Selektiv uppfödning används till människans fromma. Hon kan t ex föda upp kycklingar med mera kött och mindre ben. Genom att tillåta endast de exemplar som uppvisar önskade egenskaper att para sig, kan man inom kort öka skaran individer med dessa drag.

Genom att fortsätta att korsa dessa inbördes kan egenskaperna sedan förstärkas inom vissa gränser.

Jag (TH) har använt selektiv uppfödning för att producera guppis med större, vackrare svansar. Det finns emellertid gränser för detta. Jag kunde t ex inte använda metoden för att producera guldfiskar! Denna sorts urval har skett i naturen genom att fåglar har ätit de fjärilar de kunnat se och tillåtit de som de inte kunnat se att föröka sig. Därigenom har andelen mörka fjärilar i popula-tionen ökat. Detta har emellertid inte gått bortom gränsen för variation inom denna fjärilsart och visar därför inte heller vad evolutionisterna försöker bevisa.

Ett annat exempel, som evolutionister ibland använder, är bakteriers resistens mot antibiotika. Det har t ex förekommit bakteriestammar som inte dör trots höga koncentrationer av antingen streptomycin eller penicillin. Sådana stammar kan ganska enkelt väljas ut experimentellt. Har en helt ny art bakterier skapats? Nej. Är de nya stammarna bättre än de gamla? Nej, det är bara under konstgjort höga antibiotikakoncentrationer som dessa stammar har någon fördel; oftast förändras de tillbaka och tar på sig sin ursprungliga känslighet när man tar bort behandlingen med antibiotika. Har något nytt protein utvecklats hos dessa bakterier? Nej. Ibland degenereras ett protein eller ett RNA, ibland ökas ett proteins koncentration, men inget nytt har byggts upp. Penicillinresistens grundas t ex ofta på ett enzym, penicillinas. Penicillinas smälter penicillin som mag-enzymer smälter stärkelse. Det finns dock små mängder penicillinas hos vanliga penicillinkänsliga bakterier; hos resistenta stammar produceras bara mer penicillinas ingenting har utvecklats.

Det kan också vara möjligt att avslöja en egenskap vilande i det genetiska materialet, DNA. Ett protein kommer från en sekvens, dvs en gen på DNA-kedjan. Men denna sekvens producerar inte alltid proteinet. Proteinproduktion är under stark kontroll på flera sätt. Ofta är en av kontrollerna en andra gen som hämmar den första. Mutationer som påverkar den andra genen kan ge upphov till att de proteiner som var hämmade hos den första genen kommer i produktion. Resultatet kan t ex bli ett synligt särdrag, som ögonfärg, eller större ögon. Hos bananflugans DNA, och förmodligen hos alla andra arters DNA, har 90 % av djurets DNA ingen känd funktion. Bananflugan har tillräckligt med DNA för 100 000 gener, och därmed för minst lika många proteiner och egenskaper. Genetiker kan emellertid identifiera endast 5 000 till 7 000 gener. De här »extra» generna är en stor paradox (Young & Judd, 1978). Vi föreslår att dessa »icke-nödvändiga» gener ger upphov till vissa egenskaper som kommer fram när mutationer förändrar DNA. Ingenting nytt har skapats, utan en reservgen har tagits i bruk. En reservgen som Gud har skapat för att en artpopulation ska kunna anpassa sig till nya förhållanden.

Tidigare har många ansett att det måste ha funnits en sammanhängande kedja djur i mellanled till de som lever idag. På så sätt kom jakten på felande länkar igång. Få bevis har emellertid hittats som kan anses stödja denna teori om »felande länkar». A H Clark (1930), själv evolutionist, säger:

. . .Så på grundval av tillgängliga bevis som vi har haft möjlighet att försäkra oss om, är vi tvungna att medge att alla de större djurgrupperna ursprungligen stod i ungefär samma förhållande till varandra som vad de gör idag. . . Det finns starka indicier som pekar mot att ingen av de stora grupperna kan ha utvecklats genom någon av de andra.

En undersökning av djurens utvecklingsvägar visar att framsteg via evolution alltid visar sig i ökande specialisering efter vissa bestämda mönster, på bekostnad av andra strukturella drag. Organ kan gradvis reduceras och kanske försvinna, men ingenting nytt läggs någonsin till. Specialisering är alltid en fråga om subtrahering från ett välbalanserat helt. Sådan subtrahering som en gång har påbörjats kan fortsätta, eller upphöra, temporärt eller permanent. Men ett strukturellt särdrag vilket en gång har börjat förlora sin betydelse och förminskas, ändrar aldrig på nytt utvecklingsgång; det återvinner aldrig sin en gång förlorade betydelse.

Clark förklarar denna brist på bevis med att den ena gruppen har kommit av den andra, på så sätt att alla grenar evolverade i åtskilda led från de första få avkom-lingarna av den första levande cellen. Då G A Kerkut (1960) skrev om det här problemet, försökte han förklara bevisen genom att hävda, att istället för att förutsätta att en enda cell ursprungligen har kommit till genom Uralstring, har det funnits flera, och att var och en av dessa har evolverat enskilt. Vi föredrar Guds förklaring, den att Han skapade åtskilda, speciella grupper, vilka reproducerade sig efter sin art.

Låt oss se på Bibelns förklaring till hur Gud skapade mer än bara den enklaste formen av liv. l Mos l :24-25 berättar t ex hur Han skapar djuren.

»Och Gud sade: 'Frambringe jorden levande varelser, efter deras arter.. .' Och det skedde så; Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken, efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.»

Vad ordet »art», som finns översatt här, skulle motsvara i vår nutida klassifikationssystem, kan inte utläsas av texten. Säkert är dock att utsagan i huvudsak stämmer överens med vad de påtagliga bevis som vetenskapsmän har funnit i naturen säger. Naturen är, när allt kommer omkring, bara en annan uppenbarelse av Gud, och kommer egentligen aldrig att strida mot Hans uppenbarelse i Bibeln. Bevis finns för att viss förändring förekommer, men att påstå att denna skulle vara ansvarig för allt liv är bara spekulation. Mutationer kan inte åstadkomma förändringar i ständigt uppåtgående riktning, så som många evolutionister en gång trodde, utan i varierande riktningar, och mestadels nedåtgående. Förändrade levnadsbetingelser medför större möjligheter till överlevnad för en del av dessa förändringar än för andra. Vi förnekar inte att detta är orsak till somliga förändringar i de livsformer som omger oss, men vi vill mycket starkt protestera mot den stora ateistiska uppbyggnad som har gjorts på denna lilla grund. Det är en uppbyggnad som kräver mycket mer tro, och av en mindre rimlig art än vad Guds förklaring att Han skapade de första djuren och människan gör.

Detta blir uppenbart när man inser ett encelligt djurs enorma handikapp i dagens värld. I dag är förmodligen varje annat djur mer evolverat, och har bättre möjlighet att kunna ta vara på sig själv i kampen för att överleva. Detta ser dock inte ut att bekymra våra encelliga vänner det minsta, det finns fortfarande miljarder av dem i livet.

Är inte tanken att vi skulle vara i en bättre belägenhet än de encelliga djuren, i kampen för tillvaron, mera baserad på stolthet än fakta? Om nu encelliga djur, som evolutionister tror, har funnits till i många miljoner år, och människan bara ett kort ögonblick, hur kan vi då vara så säkra? Om en miljon år kanske vi helt har försvunnit från scenen, medan de encelliga djuren lever vidare! Och om nu inte högre varelser har något verkligt överlevnadsvärde, varför åstadkom då inte evolutionen enbart olika slags encelliga djur?

Vad har då åstadkommits genom naturligt urval via mutationer? Vi är medvetna om att det hela är så revolutionärt att det kommer att förefalla otänkbart för många människor, men vi påstår att naturligt urval endast åstadkommit vad fakta tycks visa.

Evolutionslärans inverkan på samhället

Evolutionen har idag ett inflytande som sträcker sig vida bortom att enbart vara en förklaring till hur arterna har uppkommit. Den har överförts till många områden av livet.

Inom religionen hävdas det ofta att människan går framåt, från att ha varit månggudadyrkare till att tro på bara en Gud. I själva verket är förhållandet det att båda trosåskådningarna förekommer jämsides så långt tillbaka som historiskt material, förutom Bibeln, kan ta oss. Bibeln förklarar att tron på en Gud var den ursprungliga.

På språkteorins område hävdar de lingvister som omfattar en evolutionär ståndpunkt, att det mänskliga språket har utvecklats från meningslösa ljud till ett alltmer perfekt språk. Detta är uppenbarligen nödvändigt om människan verkligen utvecklats från lägre stående djur. Det stämmer dock inte med fakta. Moderna språk kan spåras tillbaka till vissa språkfamiljer, men bortom dessa har inga förbindelser blivit funna. De som behärskar modern grekiska, arabiska, hebreiska och neo-latinska språk etc samt dessutom de klassiska motsvarigheterna till dessa språk slår fast att det klassiska språket var det mest fulländade. Även om det finns behov av ytterligare forskning på detta område, så förefaller de faktiska bevisen stödja en biblisk ståndpunkt och motsäga en evolutionär. Bibeln lär nämligen att Gud skapade en mängd olika språk vid Babels torn (l Mos 11 :l-9).

Även om evolutionsläran har haft inflytande på många områden av livet, så är det moralfrågor som här intresserar oss mest. Evolutionen förser människan med ett sätt att komma undan sitt ansvar inför Gud. Om allt det vi ser omkring oss idag har tillkommit utan Guds medverkan, så finns det följaktligen inte heller någon domare inför vilken vi alla måste avlägga räkenskap. Mångas åsikt idag är att människan inte är ansvarig inför någon annan än sig själv, och att det som främjar evolutionen också främjar samhället.

Hitler använde detta resonemang för att förklara sitt hat mot judarna. Sir Arthur Keith, själv en evolutionist, förklarar detta kortfattat:

»Hitler är en kompromisslös evolutionist, och vi måste söka en evolutionistisk förklaring om vi någonsin skall kunna förstå hans handlingar» (Keith, 1947).

Enligt Hitler var tyskarna en högre ras. Om judarna blev lämnade ifred att gifta sig med tyskar skulle »naturens arbete med att åstadkomma en högre ras därigenom komma att bli meningslöst» (Clark, 1948). Han uttryckte också sina evolutionära tankar i andra sammanhang. T ex: »Hela naturen är stadd i en mäktig kamp mellan starkt och svagt - en evig seger för det starka över det svaga. Det skulle inte finnas något annat än förfall om det inte vore så» (Clark, 1948). » .. . Staten har ansvaret att förklara vemhelst som uppenbart är sjuk eller genetiskt osund, oduglig till fortplantningsändamål ... och måste utföra detta ansvar skoningslöst, utan hänsyn till förståelse eller brist på förståelse hos någon» (Hitler citerad av Smith, 1968).

Genom att använda evolutionen som förklaringsmodell ledde Hitler en av de mest avancerade nationer världen har skådat till en massaker på miljoner människor. Av dessa var många kvinnor och barn, och nästan alla var oskyldiga till något som helst brott mot Hitler eller hans regering.

Någon annan evolutionist skulle mycket väl kunna inknappast har någon effekt på evolutionen. Det är i stället de långvariga effekterna av tusentals års evolution som har någon inverkan. Det fanns utan tvekan många judar på Hitlers tid som förstod evolutionen på ett långvarigt sätt, men de blev ändå dödade. Hitler var dessutom
knappast ensam om sin tolkning av evolutionen, och intresset för kortsiktiga lösningar har inte heller avtagit i vår tid.

Den teoretiska kommunismens ateistiska uppfattningar skiljer sig från Hitlers främst i vad gäller tillämpning. Marx sade att Darwins teori var ett »vetenskapligt stöd» för hans egna idéer (Eastman, 1941). För kommunisten är både juden och kapitalisten degenererad.

Det finns ofta en verklig skillnad i uppförande mellan en person som är övertygad om att Gud lever och att han själv är ansvarig inför honom, och någon som inte tror på en Gud. Den kristne söker att lyda Guds bud, att älska sin nästa och behandla honom som han själv skulle vilja bli behandlad. Andra som inte har denna syn kanske tycker att det är bäst för rasen att man eliminerar vem som helst som man råkar anse är underlägsen.

Teistisk evolution

Det finns människor som tror på både Gud och evolutionsläran. De hävdar att Gud använde evolutionen som sitt skapelseredskap och de i sin tur använder Gud som lösning på sina evolutionsproblem. Denna uppfattning är inte gångbar hos flertalet evolutionister, eftersom evolutionsläran till stor del är ett sätt att förklara livet utan Gud. Den är inte biblisk heller. Många som inte verkligen har studerat frågan, inbillar sig att de kan tro på evolutionen samtidigt som de fortfarande tror på hela Bibeln, frånsett en mindre del i början av l Mos. Temat om Guds skapande är emellertid inte något som är begränsat till någon speciell del av Bibeln. På bara några minuter kunde vi finna över sextio ställen i andra delar av Bibeln som talar om detta. Det är helt klart i dessa bibelsammanhang att Gud inte skapade bara världen, utan också alla levande varelser. Gud skapade allt som finns till: Neh 9:6; Apg 14:15; Upp 4:11. Människan skapades också av Gud: Job 10:3; Jes 17:7; Jer 27:5; Apg 17:24-25. Kristus själv sade att Gud skapat människan: Matt 19:4; Mark 10:6. De olika kroppsdelarna sägs också ha blivit skapade av Gud: Ords 20:12; Ps 94:9. Det finns alltför många bibelställen man skulle kunna citera, där det räknas upp saker och ting som Gud har skapat. Det är svårt för den som tror på Bibeln att acceptera tanken att Gud endast skapade den första enkla cellen, och att Han sedan enbart har lett utvecklingen av andra livsformer från denna cell. Gud har inte heller, vilket somliga hävdar, skapat universum för att sedan försvinna och lämna det åt sig självt. Istället uppehåller Han det och förhindrar att kaos uppstår (Kol 1:17; Hebr 1:3). De som försöker undfly Gud är ändå beroende av Honom för sin blotta existens.

Somliga anser att Gud bara är ett slags blind kraft som skapade och kanske också uppehåller universum, men inte känner någon människa personligen. Bibeln bekämpar också denna uppfattning: »Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat skulle han icke se?» (Ps 94:9). Psalmisten fortsätter med att säga: »Herren känner människornas tankar». Han tuktar även och tillrättavisar. Och välsignad är den människa som blir tillrättavisad av Honom!

Människan har alltid sökt efter ett sätt att komma bort från kunskapen om Gud. Den tänkande människan som inte vill lära känna Gud sådan Han är har därför ett behov av en annan tankebyggnad som förefaller henne trolig. Så länge man kan klamra sig fast vid någon annan uppfattning som förefaller trolig, tycker man sig vara fri att ignorera Gud.

Då vi nu har sett att evolutionsläran i verkligheten kan förklara väldigt litet, är vårt hopp att läsaren på ett intelligent och noggrant sätt skall undersöka Guds uppenbarelse om sin skapelse. Vi hoppas att han skall finna den tillfredsställande, sätta tro till Gud, och detta inte bara som sin skapare utan också som sin frälsare.

Hur skapade Gud världen?

Även om vi inte kan veta exakt hur Gud bar sig åt för att skapa världen, så finns det vissa saker vi borde undersöka som skulle kunna vara till hjälp för oss. För det första bör det noteras att de bevis som redan har nämnts, på ett överväldigande sätt pekar mot det faktum att världen uppkom vid en viss tidpunkt snarare än att vara evig. Eftersom ingen mänsklig varelse var närvarande vid skapelsen och kan beskriva dess förlopp, verkar det rimligt att undersöka vad Gud har uppenbarat om den i Bibeln. Tre ställen är speciellt värdefulla: »Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud» (Ps 90:2). Här sägs det att Gud är evig, medan världen skapades vid en speciell tidpunkt. »Genom tro förstå vi, att världarna blevo utformade genom Guds ord, så att det som ses icke skulle hava sitt ursprung från det som synes» (Hebr 11:3). »Jag är den som genom min stora kraft och min uträckta arm har gjort jorden med de människor och djur som äro på jorden . . .» (Jer 27:5). Fastan Gud inte i detalj beskriver den mekanism som har använts för att skapa världen, säger Han att det var genom Hans kraft, och av ting som inte var synliga. Vad Han säger oss passar verkligen bra ihop med vad vi vet om atomens släktskapsförhållanden. Materia kan omvandlas till energi, som i en atombomb, men energi kan också omvandlas till materia. Det krävs en stor mängd energi för att producera ett litet stycke materia, men man känner till metoder att utföra detta. Även om vi nu inte kan hävda att detta var det sätt varpå Gud skapade världen, och att det var till denna metod Han hänvisade när Han sade: »Jag är den som genom min stora kraft och min uträckta arm har gjort jorden med de människor och djur. . .», så är det åtminstone en trolig (och enkel) förklaring. Denna förklaring sammanfaller dessutom mycket väl med nu tillgängligt vetenskapligt kunnande. Utan tvivel lämnar den mindre att bortförklara, och förutsätter mindre tro på det oförklarliga än vad någon evolutionär teori gör.

Logiskt sett kommer också en moralisk slutsats in här. Om Gud har makt att skapa människan och världen, så har Han också makt att döma människan när hon vägrar att acceptera den rättfärdighet som Han har berett för henne i Kristus. Gud är rättfärdig och Han har skapat människan till att ha gemenskap med honom. Eftersom människan är syndfull och inte rättfärdig har Gud sörjt för människans rättfärdighet genom offret av sin syndfrie Son. Han vill att människan skall acceptera Kristus genom tron, så att människan vid domen skall kunna stå rättfärdig inför Gud, iklädd inte sin egen odugliga rättfärdighet, utan den fullkomliga som erbjuds oss genom Kristus. (För vidare studium i dessa frågor, se Johannes evangelium, Paulus brev till Romarna och brevet till Galaterna i Bibeln.)

Världens ålder

Som redan tidigare har påpekats fastställer Bibeln inte världens ålder. Följaktligen har skilda meningar förekommit bland skapelseanhängarna. Dessa kan lätt uppdelas i två grupper. Dels de som anser att världen skapades på bokstavligen sex dagar, och de som anser att Bibelns sex dagar kan sägas vara en bildlig framställning av sex skapelsemoment av obestämd tidslängd. Båda grupperna har några riktigt bra skäl att vidhålla de åsikter de har.

Argumenten för bokstavligen sex dagar är:

1. Detta skulle vara det normala sättet att tolka bibelstället (l Mos 1).

2. Termen »dag», då den används på andra ställen i Skriften, brukar vanligtvis betyda dagar på 24 timmar.

3. Det är svårt att förstå meningen med en sabbats vila på den sjunde dagen, om det inte hade varit tal om sex vanliga arbetsdagar vid världens skapelse (l Mos 2:2).

Denna ståndpunkt är inte helt utan komplikationer. Den skulle t ex innebära att skapelsen måste ligga oss närmare i tiden än vad geologiska eller astronomiska bevis håller före. En del anser att det finns ett tidsgap mellan första och andra versen i Bibeln. Man menar att skapelseberättelsen egentligen är en redogörelse för en ny skapelseakt en lång tid efter jordens ursprungliga skapelse.

Emellertid anser de flesta av dem som tror att skapelsen ägde rum på bokstavligen sex dagar, att skapelsen har ägt rum ganska sent. Man menar att Gud skapat tingen med ett sken av ålder. Det står inte alls i konflikt, utan i själva verket i harmoni med Guds normala skapelsemönster att göra saker som ser gamla ut. Se till exempel Jesu underverk. Vid sitt första under (Joh 2) förvandlade Han vatten till vin. Det skedde vid en bröllopsfest där vinet hade tagit slut. När det togs till ceremonimästaren, vilken inte kände till dess ursprung, anmärkte han att det smakade bättre än det man hade serverat först. Vin måste nämligen ha en viss ålder för att smaka riktigt gott, och detta vin som endast var ett fåtal minuter gammalt smakade bättre än det första som hade lagrats. På samma sätt skapade Kristus, då Han bespisade fem tusen män, riktiga fiskar. Uppenbarligen måste det ha rört sig om verklig fisk av viss storlek med normala kroppsorgan, benstomme osv. Allt skulle tyda på en viss ålder. Det finns ingen antydan om att någon skulle ha kunnat skilja mellan dessa fiskar och andra. Ändå måste man verkligen undra varför Han skapade dem med inälvor, ben och allt det som de aldrig kan ha behövt.

På samma sätt antyder Bibeln att Adam och Eva skapades som vuxna och inte som barn, inte heller som lägre stående djur som skulle behöva en evolutionär utveckling. Gud har makten att skapa, och senare skapade Han ting som såg ut att vara gamla. Varför skulle Han inte ha kunnat göra detsamma med världen?

De som inte anser att Bibeln talar om bokstavliga dagar, utan istället använder ordet »dagar» som ett uttryck för bestämda tidsperioder, skulle säga så här:

1. Hebreiskan är mer figurativ än de flesta andra språk. Därför måste vi försöka förstå stället i dess hebreiska sammanhang.

2. Bibeln säger: » .. . en dag är för Herren såsom tusen år, och tusen år såsom en dag.» Detta skulle tydas som att Herren inte är speciellt bunden till tiden på samma sätt som vi. Detta nämns på tal om världens skapelse, även om huvudtemat är syndafloden på Noas tid. Floden används som en varning till dem som nu tror att Gud inte skall döma dem, bara därför att Han ännu inte har gjort det (2 Petr 3:8).

3. Det huvudsakliga skälet till att de flesta gärna vill se att l Mos inte talar om riktiga 24-timmars dagar, är att de tror att detta stämmer bättre med de bevis utanför Bibeln som tyder på en hög ålder för jorden.

Den världsomfattande floden vid Noas tid

Många saker som annars skulle vara omöjliga att tillfredsställande redogöra för, kan förklaras om man accepterar en hela jorden omfattande översvämning. Syndaflodens existens förnekas av evolutionisterna. Inte så mycket därför att det inte finns bevis för den, som att man måste hålla sig till en strikt uniformitarianism. Detta för att ge evolutionen tillräckligt med tid. Nästan alla som tror på Bibeln, tror att en hela jorden omfattande översvämning har ägt rum, och finner detta stämma väl överens med fysiska bevis. De som tror på en bokstavlig sex dagars skapelse menar ofta också, att floden åstadkom på en kort tid sådant som annars skulle ha tagit mycket längre tid.

Vi har tidigare nämnt svårigheten att förklara många fossilers förekomst utifrån ett strikt uniformitarianistiskt betraktelsesätt. Ändå finns det många exempel på stora lämningar av fossiler. Den sicilianska flodhästavlag-ringen är så omfattande att den faktiskt har fungerat som träkolsgruva. De stora däggdjursbäddarna i Klippiga bergen, dinosaurbäddarna i Black Hills och Klippiga bergen, såväl som de i Gobiöknen, är också några exempel. Likaså de häpnadsväckande fiskavlagringarna i de Skotska Devon-avlagringarna m fl (Whitcomb & Morris, 1961). En översvämning vore sannerligen den enklaste förklaringen till hur ett stort antal djur har kunnat koncentreras till samma fyndområde. Allt eftersom vattnet steg, flyttade de mot högre beläget land. Så småningom samlades de på bergstopparna, för att sedan bli bortsopade och slutligen begravas av vattenströmmarna tillsammans med massor av sediment.

Då Newell (1959) beskriver lämningar i centrala Tyskland, säger han: »Mer än sex tusen lämningar av ryggradsdjur och ett stort antal insekter, mollusker och växter återfanns i dessa lämningar. De komprimerade lämningarna av mjukdelarna hos många av djuren uppvisade detaljer i cellstrukturen, och en del av dessa exemplar uppvisade endast ringa kemisk förändring ...» Han fortsätter sedan med att berätta om fjädrar, hår, fjäll, och till och med tydligt bevarat maginnehåll. Utan tvekan skulle det behövas en stor översvämning som täckte över alla dessa detaljer på ett ögonblick, för att de skulle kunna bli bevarade, och för att man skulle kunna förklara sammanpressningen. Genom normala processer skulle de ha blivit helt förmultnade. En flod är också nödvändig för att kunna förklara den blandning av land- och vattendjur som återfinns där och på många andra fyndplatser. Det är möjligt att floden på Noas tid förklarar mycket som annars skulle ha varit väldigt svårt att förklara.

Det borde vara naturligt att vattnet vid en översvämning skulle skikta fossilerna, så att de mindre fossilerna avlagrades på lägre nivåer, och de större på högre. Detta kan man se på de flesta stränder. Där kan man finna klippblock, större stenar och stockar på en högre nivå, medan man vid grävningar finner mindre stenar och sand på de lägre nivåerna. Det här schemat stämmer dock inte hundraprocentigt, utan ibland är det stor uppblandning av olika material.

Ett problem för Uniformitarianisterna, vilket dock skulle förklaras på ett naturligt sätt av en flod, utgör de träd som hittats här och där i fossilt tillstånd. Problemet är att de har fossiliserats medan de ännu stod upprätt, och deras stammar genomtränger flera strata. En del av dessa träd, vilka förvandlats till kol, tränger genom två eller flera kollager, med sedimentärt material dem emellan som det enligt den uniformitarianistiska processen borde ha tagit mycket lång tid att åstadkomma (Whitcomb & Morris, 1961).

Fossila trädstammar återfinns inte bara stående upprätt, utan också i olika lutande ställningar och ibland upp och nervända. De verkar i allmänhet ha blivit tillrättalagda av vatten i rörelse, vilket snabbt avsatte lager efter lager med sediment runt dem. Där dessa trädstammar förekommer är det uppenbart att den tid som skulle ha krävts för att avlagra sådana mängder sediment som det här är fråga om, inte kan räknas i årtusenden, eller ens i årmiljoner. Dessa träd mäter upp till 25 meter i längd, och återfinns ibland överkorsande varandra på ett sådant vis att större djup tas i anspråk. Floden skulle ge oss en naturlig förklaring till den med nödvändighet snabba avlagringen av olika material som täckte trädstammarna innan de förmultnade och förstördes. Dessa av-lagringsmassor skulle vidare ge förklaringen till det tryck som har förvandlat träden till kol (Rupke, 1970).

Där inget bevismaterial av detta slag finns för att vittna om hur snabbt eller långsamt sedimenteringen skedde, är det givetvis svårt att säkert veta hur lång tid som gått åt. Men om en betydande del av jordens sedimentära material skulle ha lagts ned i snabb takt, snarare än i den takt som råder idag, skulle detta tyda på att jorden har en långt yngre historia än man tidigare menat (Rupke, 1970).

Fossilerna av snäckor och annat marint liv, vilka har återfunnits på landområden långt från haven, erbjuder också något av intresse. Eftersom deras frånvaro från landområden skulle stödja uppfattningen att det inte har förekommit någon universell flod, måste deras existens på just dessa områden tas som stöd för motsatsen; även om också andra förklaringar kan erbjudas.

Förutom de geologiska bevisen för en flod finns det också historiska belägg. Berättelser om en flod återfinns i de äldsta dokumenten hos många olika folk spridda över hela jorden. De har återfunnits i Europa, Mellersta östern, Afrika, Asien, på Stillahavsöarna och på den amerikanska kontinenten.

En del gamla flodberättelser behandlar utan tvekan andra översvämningar. Men enligt J E Strickling (1972) visar en analys av de många berättelser i vilka en familj överlever översvämningen, liknande beskrivningen i den bibliska flodberättelsen, en mer än slumpartad överensstämmelse i de andra detaljerna: räddningen med en båt, en förvarning, endast en flod, och att andra levande varelser också blir bevarade.

Även om dessa berättelser förmedlades från generation till generation under lång tid innan de nedtecknades, och även om de innehåller en del detaljer som inte överensstämmer med Bibelns redogörelse, så är deras allmänna överensstämmelse med den senare anmärkningsvärd. Detta får anses stödja såväl Bibelns äkthet i frågan som förstärka fakta som tyder på att en världsvid översvämning verkligen har ägt rum. Eftersom varje existerande folkslag är ankomlingar av den överlevande familjen, och liknande flodlegender är vanliga hos vitt skilda folk, är den naturliga förklaringen att berättelsen helt enkelt fördes vidare från generation till generation.

R L Whitelaw, professor i atomteknik, har analyserat femtontusen dateringar som har bestämts med kol-14-metoden. Han har funnit ett abrupt bortfall i antalet fynd, dels av människor, dels av djur som inte var vattenlevande samt av träd under den period som med kol-14-metoden anges till mellan 3 500 till 4 000 år f Kr. (Denna period anser han själv borde ha infallit något senare.) Antalet dateringar stiger därefter gradvis, tills de ungefär vid tiden för Kristi födelse åter har uppnått den nivå de hade före bortfallet. Detta var fallet med både människor och djur. Vad beträffar träden är det plötsliga bortfallet och den därpå följande gradvisa tillväxten densamma. Skillnaden härvidlag är att antalet träd aldrig mer blir lika stort som det var före bortfallet.

Detta pekar klart mot att någon stor tragedi har inträffat vid ungefär samma tid som Bibeln och andra källor talar om. En logisk slutsats av detta förefaller vara att bortfallet i kol-14-dateringar orsakades av floden som sopade bort merparten av de icke vattenlevande varelserna. Detta skulle ha medfört att efterkommande generationer inte skulle ha kunnat dateras förrän de successivt hade förökats efter floden.

Enligt Bibeln regnade det inte före floden. Istället tog marken emot väta i form av en dimma (l Mos 2:5-6). Trots att endast detta uttalande är gjort, och ingen mer omfattande beskrivning av förhållandet finns i Bibeln, verkar det tyda på ett slags atmosfäriskt tillstånd avsevärt olikt det vi har idag. Atmosfären innehöll uppenbarligen mer vattenånga då än idag. Detta förhållande skulle utan tvekan ha haft en världsomfattande effekt på vårt klimat och gett växthusliknande förhållanden. Vattenångan skulle ha tillåtit solens strålar att passera genom atmosfären, men inte ha släppt ifrån sig så mycket av den reflekterade hettan tillbaka igen. Tvivelsutan skulle detta förklara de fynd, som många vetenskapsmän anser tyda på att vi en gång i världens historia har haft ett mycket varmare klimat på jorden. Den plötsliga förändring av de atmosfäriska förhållandena, som floden i ett slag skulle ha åstadkommit, skulle inte bara kunna förklara den plötsliga förekomsten av så mycket vatten, utan också förekomsten av fossila tropiska plantor och djur i nutida arktiska regioner. Den snabba nedfrysningen av mammutar och andra djur, som har påträffats i fossila avlagringar i Sibirien, kan bara förklaras genom en sådan plötslig klimatisk förändring.

Kritiker har på varje upptänkligt sätt försökt misskreditera floden. Eftersom deras kritik har blivit accepterad av så många måste vi gå i svaromål på de viktigaste punkterna.
 

Många anser att det inte finns tillräckligt mycket vatten i hela världen för att kunna åstadkomma en flod. Eftersom vi enbart lever på jordens landmassor, är det många gånger svårt för oss att inse att det mesta av jordens yta är täckt av vatten, över 71 % av jordens yta består av vatten, till ett genomsnittligt djup av ca 3,8 km (Colliers Encyclopedia, 1964). Det är uppenbart att det finns massor av vatten på jorden. Svårigheten är att folk med förkärlek tolkar fakta så att de passar ihop med vad man vill tro. Bibeln säger: » . . . den dagen bröto alla det stora djupets källor fram...» (l Mos 7:11). Den som inte vill tro på att floden var möjlig, behöver bara intala sig själv att ingenting hände, eftersom floden endast fick vatten i form av regn. Fastän de atmosfäriska förhållandena före floden utan tvekan skulle ha kunnat förse jorden med mer vatten än ett nutida regn, så räcker ändå inte detta till att täcka hela jorden. Om nu emellertid Bibelns uttryck » ... bröto alla det stora djupets källor fram . . .»betyder att oceanernas bottnar höjdes, så skulle också det ha gett en hel del vatten. Ännu en faktor som måste beaktas är det välkända faktum att de flesta av jordens berg är tämligen sentida formationer. Vid tidpunkten för floden var de flesta troligen inte så höga som idag.

Somliga vidhåller att den flod som Bibeln hänvisar till endast var lokal och inte världsomfattande. Bibeln säger emellertid: »Och vattnet steg mer och mer över jorden och alla höga berg allestädes under himmelen övertäcktes» (l Mos 7:19). Även om nu de höga bergen inte var så höga som de är idag, ja, även om de bara var några hundra meter höga, skulle det ha varit omöjligt att täcka dem med en flod som varade i ett helt år. Tyngdlagen skulle ha sett till att vattnet runnit undan till den lägsta punkt som fanns -man kan inte stapla vatten på hög! - och vattnet skulle helt enkelt inte ha räckt till att täcka hela världen. Att rädda Noa, hans familj och djuren i arken, skulle inte ha varit nödvändigt om människor på andra håll i världen inte blivit dränkta av floden. Själva flodens varaktighet talar också för att den var världsvid. Den skulle annars knappast ha kunnat vara i ett helt år på bara ett begränsat område.

Floden omtalas också i Nya testamentet. Där använder Petrus den som en illustration till att Gud i framtiden skall förstöra världen med eld. Detta bibelställe, som pekar på dårskapen hos dem som förnekar Guds ingripande och som försöker förklara allt på en uniformitarianistisk basis, skulle helt förlora sin mening om det inte hade förekommit en världsvid flod som förstörde de orättfärdiga.

» . . . vetande detta först och främst, att det i dagarnas slut skall komma bespottare med bespottelse, vilka vandra efter sina egna lustar och säga: 'Var är löftet om hans ankomst? Ty från den tid fäderna avsomnade förbliver allting sålunda från skapelsens begynnelse. Ty detta är fördolt för dem genom deras egensinne, att himlar voro av gammalt, och att jorden har sin tillvaro utur vatten och i vatten genom Guds ord, genom vilka vatten den dåvarande världen, av vatten översvämmad, förgicks. Men de nuvarande himlarna och jorden äro genom hans ord hållna i beredskap, förvarade åt eld till de ogudak-tiga människornas doms och förgörelses dag (2 Petr 3:3-7).
 

3. Arkens förmåga att bära alla de djur som hade utsetts till den har också ifrågasatts. Även här försöker man hänvisa till sådana omständigheter, som man anser gör det omöjligt att tro på Bibelns framställning. Någon talade t ex om svårigheten att hålla vatten i - arken åt amfibierna! Jag nämner bara detta för att exemplifiera att man inte bara kan multiplicera den miljon arter eller så, som finns idag, med två, för att få det antal djur som befann sig i arken. Omkring 88 000 arter är skaldjur av en eller annan typ. Många andra är maskar, fiskar etc, som ändå lever i vatten i vanliga fall. Eller också är de så små att de kan räddas på flytande spillror.

Ernst Mayr, taxonom, räknar upp endast 17 600 arter däggdjur, fåglar, reptiler och amfibier tillsammans. Många av dessa skulle mycket väl kunnat leva utanför arken. Av däggdjuren räknar han upp endast 3 500 arter, och somliga av dessa är vattendjur (Whitcomb & Morris, 1961).

De mindre djuren orsakar inte mycket utrymmesproblem, och de större är inte så talrika. Sedan beror det på om man vill tro att det fanns rum för djuren, om manvill tro att Gud lät de mindre eller de större av varje art komma in. Även om nu Gud inte vore mycket intelligentare än en människa, så borde Han ha förstått att sända de mindre och yngre djuren av varje art. Detta inte bara för att ta upp mindre utrymme, utan också för att få maximal reproduktion för att åter uppfylla jorden efter floden. Tänk dig att Noa måst inhysa alla dessa 17 600 arter som har nämnts. Eftersom mer än hälften av dem är fåglar, är det uppenbart att det utrymme arterna i genomsnitt skulle ha upptagit, är mycket litet.

En normal tvådäckad boskapsvagn som används till att transportera får rymmer 240 djur. Sålunda skulle 147 vagnar av denna storlek vara nog för att rymma två av varje av de 17 600 arterna, om varje djur i genomsnitt var stort som ett får. Sannolikt skulle dock genomsnittet vara något mindre i storlek. Arken var 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. Då en alns längd varierat något i olika tider och hos olika folk, skall vi använda oss av det kortaste måttet. Enligt detta var arken 133,4 m lång, 22,2 m bred och 13,3 m hög: inalles 39 388 kubikmeter. Detta skulle motsvara 522 boskapsvagnar. Således skulle vi få motsvarande 375 vagnar över för mat och människor.

Inget extra utrymme har ovan medgivits för de sju par »rena» djur av varje art som gick in i arken. Vattendjurens och amfibiernas överblivna platser skulle nämligen mer än väl förse de »rena» djuren med det extra utrymme de behövde. Av de »orena» djuren tilläts endast ett par av varje art gå in i arken.