Skapelse Kontra Evolution Handbok,  Thomas F. Heinze    Innehåll

Tanken bakom evolutionsläran är att alla växter och djur, som vi finner dem idag, gradvis har utvecklats från en enda enkel cell för flera miljarder år sedan. En förändring från det enkla till det mer invecklade är därför nödvändig för att bekräfta riktigheten av teorin. Enbart förändring, utan produktion av mer komplexa livsformer, är inget bevis för evolution. Orsakat enbart av förändringar skulle livet uteslutande bestå av olika encelliga djur. Dessa förändringar skulle aldrig ha kunnat producera vad som förknippas med evolutionsläran.

Evolutionisterna anser att evolution har uppstått genom naturligt urval, dvs genom att de livsdugligaste organismerna överlever och sedan korsar sig med varandra slumpmässigt. Vi kommer att ta upp detta mer i detalj längre fram. Här räcker det med att säga att varje felaktig idé måste ha en hel del av sanning i sig för att överhuvudtaget bli accepterad. Detta gäller också evolutionsläran. Att det faktiskt förekommer ett visst mått av naturligt urval bevisar emellertid inte att alla växter och djur har kommit till på det sättet. Det vore ungefär som att säga: »Gyttja är brun, därför är allt som är brunt gyttjigt.»

Fakta stämmer bättre med Guds förklaring som vi finner den i Bibeln. Gud skapade olika typer av växter och djur, och dessa reproducerar sig efter sina arter. Mot den bakgrunden skulle naturligt urval på ett mycket logiskt sätt kunna förklara de variationer som faktiskt finns idag. Motsatsen ter sig då mindre sannolik, nämligen att en förändring skulle ha ägt rum från den enklaste ensamma cellen till den mest komplexa varelse som lever idag.

Vissa beviskedjor brukar vanligtvis användas till förmån för evolutionsläran. Vi skall nu undersöka de vanligast förekommande litet mer i detalj.

Jämförande anatomi

»Du ser ut som en apa!» Naturligtvis är detta inte helt sant. Det finns dock en del verkliga likheter, även om det är uppenbart att det också finns många olikheter. På grund av denna likhet säger evolutionister, att endera har människan utvecklats från aporna, eller så har båda samma härstamning.

Likheter kan visserligen vara tecken på släktskap, men inte nödvändigtvis detta slags släktskap.

Medan jag (T.H.) skriver har jag framför mig en massa böcker på bokhyllorna. Bland dessa finns det två som är nästan identiska. Omslagen är likadana. Papperet är av samma kvalité. Bara tjockleken och orden inuti skiljer sig. Det är tänkbart att en som vet mycket litet om böcker skulle kunna dra slutsatsen att den tjockare boken härstammade från den som var mindre tjock. Den verk-liga orsaken till likhet är dock att de båda ingår i samma serie, utgiven av samme förläggare. Evolution är bara en av flera tänkbara orsaker till likhet och påvisas inte genom likhet. Idén i hjärnan hos samme formgivare är precis lika tänkbar som verklig orsak till likheten. Likhet i formgivningen är inte ett logiskt bevis mot att en formgivare existerar. En annan illustration finner vi hos två bilar. VW och Porsche har många gemensamma drag, såsom t ex elsystem, tändsystem, motorn bak osv. Härda dessa gemensamma drag utvecklats på samma löpande band genom att arbetarna slumpvis gjort förändringar i en tidigare biltyps struktur och mekanik? Nej, men VW och Porsche har samme formgivare, Ferdinand Porsche. På samma sätt pekar likheter i djurens uppbyggnad på att de har skapats av samme Gud.

Jämförande biokemi

Evolutionister har också tagit molekylärstrukturer som bevis för att evolution skulle ha ägt rum. På ett sätt som liknar deras jämförelser av olika arters utseende, har de jämfört den biokemiska sammansättningen hos beståndsdelar från olika djur och växter. Oftast används då proteinernas struktur. Proteiner är kedjor av olika aminosyror. Varje protein består av en viss aminosyrasekvens och till denna sekvens bidrar ungefär 20 olika aminosyror. På kemisk väg kan man kartlägga strukturen hos proteiner från olika djurarter och genetiska varianter inom samma art. Proteiner som har ungefär likartad funktion, såsom t ex hemoglobinet, har utsatts för sådana undersökningar. (Hemoglobinet är den molekyl som svarar för blodets syretransport.)

Vad har då sådana undersökningar gett för resultat? Jo, att djur med likartade livsbetingelser har ungefär likartade hemoglobinstrukturer, medan de djur som sinsemellan har starkt skilda livsbetingelser också har mer olikartade strukturer.

Vissa evolutionister betraktar dessa skillnader som ett resultat av slumpvisa, neutrala mutationer (dessa mutationer är förändringar hos DNA, den genetiska kod som bestämmer aminosyraordningen), som har samband med yttre former. De tror att antalet olikheter i aminosyrakedjorna har samband med evolutionstiden. Så skiljer sig t ex karpens hemoglobin från människans på inte mindre än 68 punkter.

Är dessa skillnader bara en obetydlig molekylär tillbakabildning? I så fall skulle man kunna ge människoblod till en fisk. Detta går emellertid inte, eftersom fisken upptar sitt syre via gälarna, och dess blod därigenom utsätts för andra salter än människans osv. Eftersom substitutionsmönstret (skillnaden) inte tyder på slumpartade utbyten, så tror andra evolutionister på en urvalsprocess. En sådan process ställer oss emellertid inför speciella problem (Rasmuson, 1974).

Likheter i molekylärstruktur påvisar inte att evolution har ägt rum. Några likheter i aminosyrasekvens är precis vad man borde kunna förutsäga för en skapelse. Vid skapelsen skulle Gud i sin vishet ha skapat vart och ett djur efter dess speciella särart, och med deras speciella förutsättningar. Vissa insekter, t ex, vilka evolutionister anser har väldigt litet samband med ryggradsdjuren, använder också hemoglobin. Det är dock bara några få arter som gör detta. Det är de insekter som på grund av låg syrehalt i sin livsmiljö behöver ett transportmedel för sitt syre. Alla andra insekter använder bara luftkanaler (trakéer) för att tillgodose sitt syrebehov, och de har inget hemoglobin.

Embryologi

Den s k biogenetiska lag som lyder, »ontogeni (embryologi) återger phylogeni (släktutveckling)» var ett av de »bevis» som anfördes som stöd för evolutionsläran. Tanken var att ett embryo genomgår samma utvecklingsstadier som människan själv en gång gick igenom i sin evolutionsprocess. I gångna tider har detta argument varit i flitigt bruk, men inte numera. Encyclopaedia Britanni-ca (1967, vol 8, s 318) har omnämnt denna »lag» som en »grov förenkling». Evolutionisten Woodford (1965) smular sönder detta f d »bevis» för evolutionsläran:

. .. Men slutsatserna vad beträffar släktled och bärstamning tas inte längre på allvar. De små generna i den nya individens första cell innehåller hela programmet för dennes senare utveckling. Generna liknar det program som matas in i en datamaskin. Programmet talar om för denna vad den skall göra och i vilken ordning. Utvecklingsprogrammet för en enskild organism kan komma att innehålla en gynnsam avvikelse från den tidigare normen. Denna avvikelse kan även komma att bli en del av den nya artens särprägel. Men endast slumpen skulle kunna producera en variation av den vuxna formen och samtidigt den tidigare vuxna individen i ett omoget stadium.

Vi måste emellertid fortsätta att undersöka detta argument, eftersom det fortfarande ofta används; speciellt gäller detta de mer elementära texterna. Textförfattare har tyvärr ofta varit mer intresserade av att sälja läran än av vilka metoder som använts för detta ändamål. Det verkar gå mycket trögare att göra sig av med ett vederlagt »bevis» för utvecklingsläran än att ta upp nya.

Visserligen finns det vissa likheter mellan ett mänskligt embryo och en del lägre former av liv. De flesta djur liknar varandra till sin grundläggande struktur. De består av celler och har likartade grundläggande funktioner. De behöver näringsämnen, syre, och ett sätt att göra sig av med avfallsprodukter. Därför är det bara naturligt att det mänskliga embryot under någon fas av sin utveckling skulle likna något av de lägre djuren. Vad embryots eventuella förfäder var har dock ingenting att göra med dessa likheter.

I själva verket är de faktiska likheterna vanligtvis helt ytliga sådana. De berömda »gälfickor» och den »gälbåge» (Nyholm et al, 1974), som nästan alltid användes av evolutionisterna för att försöka visa riktigheten av deras argument, är en bra illustration på detta. Embryot har vid en månads ålder vissa veck på vad som kommer att bli dess nacke. Dessa skulle kunna tas för motsvarigheten till gälarna på en fisk. Varje likhet är emellertid mycket ytlig. Dessa veck fungerar aldrig som gälar och består inte ens av samma slags vävnad som de. Dessutom utvecklas de gradvis till hals och käke etc. Argumentet om gälfickor erbjuder oss ungefär lika mycket trovärdigt bevismaterial för att människan härstammar från fiskarna som att det månformade ansiktet på en ung kines bevisar att han härstammar från månen.

Rudimentära organ

Evolutionslärans åsikt om rudimentära eller tillbakabildade organ är att blotta existensen av organ som inte har någon funktion en gång längs den evolutionära kedjan. Idag har de dock inte längre någon betydelse för organismen fastän de fortfarande finns kvar.

Enligt evolutionister av idag, har evolutionen tillgått genom mutationer. Dessa skall ha varit små, helt och hållet godtyckliga, förändringar. Evolutionister hävdar att det inte funnits någon skapelseplan för att styra dessa förändringar.

Om en mängd organ som finns i människokroppen idag skulle ha kommit till genom evolutionsprocesser, borde man kunna finna många onödiga organ som varken är till skada eller nytta. Då tänker vi inte bara på organ som hade en uppgift hos ett lägre djur, utan också på andra som endera skulle kunna utvecklas till att bli något brukbart, eller också försvinna helt och hållet. Vi har ju t ex en hel mängd verkligt användbara ben i vår kropp. Varför skulle det då inte också kunna finnas något ben här och där utan funktion, men heller inte till skada? Eller varför skulle det bara finnas två ögon framtill på huvudet? Skulle inte ett öga lika väl ha kunnat växa under huden, på en plats där det varken gjorde nytta eller skada? Om nu allt bara har skett av en slump.

Organ som var nödvändiga för oss på ett visst utvecklingsstadium, men som inte längre behövs, skulle då säkerligen kunna påträffas. Ytterligare skulle det, om evolutionen fortfarande pågår, kunna finnas sådant som i framtiden kommer att utvecklas till organ som är okända för oss idag. I sitt sökande efter sådana rudimentära organ har gångna tiders evolutionister funnit omkring 180 organ hos människan utan känd funktion. En del av dessa återfinns mer utvecklade hos lägre djurarter. Dessa få organ användes en gång som ett starkt argument för evolutionslärans riktighet. Med vetenskapens framåtskridande har man efterhand funnit att ett flertal av dessa var körtlar som producerade livsviktiga hormoner. Somliga visade sig fungera på fosterstadiet, andra fungerade bara som reserv om något annat organ blev förstört. Av det fåtal som blev kvar, fann man att vissa endast fungerade vid nödläge. De organ som fortfarande skulle kunna åberopas vara rudimentära är mycket få. En ständigt växande skara vetenskapsmän är av den uppfattningen att det egentligen inte finns några alls. Dvs man tror att det fåtal organ hos vilka man ännu inte har funnit någon funktion, antagligen har en funktion som man en dag kommer att upptäcka.

Det lilla antal organ som av någon skulle kunna anses vara rudimentära idag, utgör ett starkt bevis mot evolution. Det skulle nästan av nödvändighet behöva finnas många icke-fungerande organ, om alla våra organ har kommit till endast genom slumpmässiga mutationer. Dessutom skulle aldrig ett fåtal rudimentära organ kunna utgöra bevis mot att Guds skapelse har ägt rum. Hans skapelse har utrymme för mutationer av den typ som faktiskt har ägt rum. Dessa mutationer är nästan alla degenerativa, vilket mycket väl skulle kunna förklara förekomsten av vissa organ som inte fungerar idag.

Detta faktum skall bara inte helt tyst raderas ut ur böcker och skrifter.

Blindtarmen

Det »rudimentära» organ som oftast använts när det gällt att bevisa evolutionslärans riktighet är blindtarmen. Hos »mindre utvecklade» (enligt evolutionsförespråkare) djur är blindtarmen större än hos människan, och hos somliga har den en klar funktion. Det har framhållits att människan som härstammar från hypotetiska förfäder med större fungerande blindtarm har behållit sin men förlorat dess funktion. Nu finns det emellertid djur som har mindre, icke-fungerande blindtarmar. Dessa djur anses vara mindre utvecklade än de som har fungerande blindtarmar. Dessutom finns det andra djur som inte har någon blindtarm alls. Om vi är ärliga i vårt bruk av blindtarmen som bevis för att människan är mer utvecklad än de djur som har mer högt utvecklade, fungerande blindtarmar, så måste vi medge följande: Detta bevisar att människan är mindre utvecklad än de djur vilka har en blindtarm som är mindre utvecklad än människans eller kanske tom saknar blindtarm! Vidare skulle man lika väl kunna säga att dessa djur härstammar från människan. För att citera Encyclo-paedia Britannica (1967, vol l, s 983): »Djur som har motsvarande organ i ett fullt utvecklat och fungerande tillstånd, tros vara nära släkt med de djur som har de rudimentära organen.» Detta gör människan nära släkt med de pungdjur och råttor hos vilka blindtarmen är väl utvecklad, och avlägset besläktad med aporna, vilka vanligtvis inte har någon blindtarm. Andra vetenskapsmän tror att blindtarmen inte alls är något rudimentärt organ, utan att den har en funktion som man ännu inte upptäckt.

Istället för att stödja evolutionsläran, talar det ringa antalet organ utan kända funktioner för att de inte kommit till genom slumpmässiga mutationer. Förhållandet att dessa organ fortfarande används som bevis för evolutionsläran visar hur bristfälliga beläggen för denna är.

Fossiler - Paleontologi

Darwin skrev i The Origin of Species (Arternas uppkomst) (1872, s 264) följande:

»Men i proportion till denna process av utrotning som har fortgått i en oerhörd skala måste också antalet mellanliggande variationer verkligen vara enormt. Varför återfinns då inte dessa mellanliggande länkar i varje tänkbar geologisk formation och i varje stratum (avlagring)? Geologin ger oss sannerligen ingen sådan fint graderad organisk kedja; och detta är kanske den mest uppenbara och allvarliga invändning som kan riktas mot teorin. Förklaringen ligger, anser jag, i den extremt ofullkomliga geologiska dokumentationen.» Problemet med den fossila dokumentationen är fortfarande detsamma. De felande länkarna felar ännu.

Följande schema och citat från vetenskapsmannen D T Gish (1973a) belyser det problem som de fossila lämningarna utgör för en evolutionist. Gish har utarbetat en grundläggande redogörelse för skapelse och evolution. Från denna har han gått vidare till att se på vilka förutsägelser som kan göras med utgångspunkt från respektive modell.
 

Låt oss så jämföra kända fakta vad beträffar fossilerna med förutsägelserna hos de två modellerna.

Uppkomsten av liv under den kambriska perioden

De äldsta klippor i vilka odiskutabla fossiler har påträffats är från den kambriska perioden. I dessa sedimentära lämningar finner man miljarder och åter miljarder fossiler av mycket komplexa livsformer. Dessa inkluderar svampdjur, koraller, maneter, maskar, mol-lusker och skaldjur. Man har faktiskt återfunnit varje större form av ryggradslösa djur i klippor från den kambriska perioden. Dessa djur var så komplexa att man med en försiktig gissning beräknade att de skulle ha behövt 1,5 miljarder år för att utvecklas.

Vad finner vi då i klippor som är äldre än de kambriska? Inte en enda obestridligt flercellig fossil har någonsin påträffats i en förkambrisk klippa. Det kan i varje fall tryggt sägas, utan risk för motsägelser, att de eventuella förfäderna till den kambriska faunan aldrig har påträffats, om de nu någonsin har levat (Simpson, 1960; Cloud, 1965; Axelrod, 1958).

Beträffande detta problem har Axelrod (1958) skrivit: »En av geologins och evolutionens stora olösta frågor är förekomsten av en mångfald flercelliga marina ryggradslösa djur i klippor från den lägre (äldre) kambriska perioden, och deras frånvaro i klippor av högre ålder.

(Efter att ha diskuterat de skiftande arter som återfinns i de kambriska lämningarna, går Axelrod vidare:)

Emellertid finner vi när vi undersöker förkambriska klippor, för att hitta föregångarna till dessa äldre kambriska fossiler, att de inte finns någonstans. Många mer än l 500 meter tjocka skikt av sedimentära klippor är nu kända. Dessa skikt ligger i obruten följd under lager som innehåller de tidigaste kambriska fossilerna. Dessa sediment var uppenbarligen lämpliga att bevara fossiler i. Man anser detta p g a att de ofta är identiskt lika överliggande fossilrika klippor. Ändå finner man inga fossiler i dem.»

Som det verkar, med hänsyn till alla kända historiska fakta, skedde vid någon tidpunkt ett plötsligt »utbrott av liv» på mycket komplex nivå. De fossila lämningarna ger inget stöd för uppfattningen att dessa djur från den kambriska perioden härstammar från föregående, fäder-neärvda former. Dessutom har man inte funnit en enda fossil som kan anses vara en övergångsform mellan de största grupperna. Vid sitt tidigaste uppträdande var dessa stora grupper av ryggradslösa djur lika klart och distinkt åtskilda som idag.

Hur går dessa fakta ihop med evolutionsmodellens förutsägelser? De står i ett klart motsatsförhållande till sådana förutsägelser. Detta har medgivits, t ex av George (1960). Han skriver: »Efter att de stora djurgrupperna erkänts ett evolutionärt ursprung och inte ett ursprung genom en speciell skapelseakt, så måste man liksom Darwin betrakta det som på vedertagna grunder oförklarligt att man inte har funnit några som helst spår av någon enda medlem av någon av familjerna i den förkambriska klippan.» Simpson (en annan evolutionist) (1949) har brottats oerhört, men ändå inte framgångsrikt, med detta problem och har blivit tvungen medge, att frånvaron av förkambriska fossiler (andra än påstådda fossila mikroorganismer) är »det största mysteriet i livets historia».

Dessa fakta stämmer emellertid överens med skapelsemodellens förutsägelser. De fossila lämningarna avslöjar, a) ett plötsligt uppträdande i stor mångfald av mycket komplexa fossilformer, utan evolutionära förfäder, och b) frånvaron av övergångsformer mellan de stora inbördes besläktade grupperna. Detta är precis vad som förutsattes: att en skapelse ägt rum. För att vara övertydlig kan man säga att alla kända fakta om fossila lämningar stöder förutsägelserna man kan göra utifrån skapelsemodellen. Men de motsäger utan tvivel de förutsägelser som kan göras utifrån evolutionsmodellen.

Ryggradsdjurens fristående natur

Resterna av livets historia visar att de övergångsformer som evolutionsteorin kräver helt enkelt saknas. Det finns faktiskt en systematisk brist på övergångsformer mellan de högre kategorierna, precis som skapelsemodellen förutsäger. Tanken att vertebraterna har evolverat från evertebraterna är helt och hållet ett antagande som inte kan dokumenteras genom de fossila lämningarna. Under den tid man har studerat jämförande anatomi och embryologi, har nästan varenda evertebrat grupp vid något tillfälle blivit föreslagen som vertebraternas förfader (Romer, 1966). övergången från evertebrat till vertebrat stadium antas ha skett via ett enkelt ryggbens-stadium. Ger oss de fossila lämningarna belägg för ett sådant övergångsstadium? Inte alls. Ommaney (1964) skrev: »Hur denna tidigaste ryggbensras utvecklades, och vilka stadier av utveckling den genomgick för att slutligen ge upphov till verkligt fisklika varelser, vet vi inte. Mellan den kambriska perioden, då den troligen uppkom, och den ordoviciska, från vilken de första fossilerna av riktigt fisklika varelser härstammar, finns ett gap på kanske 100 miljoner år som vi förmodligen aldrig kommer att kunna överbrygga!»

Otroligt! 100 miljoner års evolution, och inga övergångsformer! Alla hypoteser hoptagna skulle aldrig på grundval av evolutionär teori kunna svara för ett gap av den storleksordningen. Sådana fakta stämmer å andra sidan perfekt överens med skapelsemodellens förutsägelser.»

De exempel som citeras i denna uppsats (Gish, 1973a) är inga undantagsfall. De tjänar till att illustrera det som är typiskt för hela det fossila vittnesbördet. Fastän man kan iaktta övergångar på underartsnivå, och även kan sluta sig till sådana på artsnivå, är frånvaron av över gångsformer mellan de högre kategorierna (de skapade arterna enligt skapelsemodellen) regelbunden och systematisk. (Se Gish, 1973b, för att få en mer fullständig avhandling.)

Det finns några klassiska exempel som väldigt ofta används och som kan ge studenten intryck av att de sammanbindande länkarna verkligen har påträffats. Archae-opteryx är kanske den mest använda av dem alla. Archaeopteryx är en sedan länge utdöd varelse med några fågelliknande drag, såsom fjädrar och förmågan att flyga. Den har också några reptilliknande drag, som t ex ett slags fingerarrangemang på vingens mellanled, och tänder. Även om den kan förklaras som ett mellanstadium i evolutionen från reptil till fågel, så kan den också helt enkelt ha varit en självständig, underlig varelse. Man har aldrig funnit någon till hälften utvecklad archaeopteryx. När den påträffas är den alltid en fullt utvecklad archaeopteryx. Se t ex på fladdermusen! Den är ett djäggdjur med förmågan att flyga, med fingrar på vingens mellanled, och den har tänder. Fladdermusen har aldrig ansetts vara en länk i däggdjurens utveckling från fågeln, därför att evolutionister aldrig har ansett att däggdjuren utvecklats från fågeln; men analogin är i mångt och mycket densamma.

Dessutom har man helt nyligen påträffat fullt utvecklade fåglar, som beräknas vara äldre än archaeopteryx. Sådana fågelfossiler tyder på att archaeopteryx inte kan ha varit någon evolutionär länk mellan reptiler och fåglar.

I vår tid har många djur drabbats av utrotning och antalet levande arter minskar stadigt. Archaeopteryxen som har ansetts vara en evolutionär länk skulle också helt enkelt kunna vara en utdöd fågel.

En del läroböcker kan på ett bestämt sätt presentera den ena eller den andra djurgruppen som förfader till nästan vilket djur som helst. Därmed kan man lätt få intrycket att de vet varifrån de olika djuren kommit. Davidheiser (1969) har emellertid visat hur osäker evolutionen är, genom att citera dess egna auktoriteter. Vi har valt att återge endast däggdjuren på Davidheisers imponerande och väldokumenterade lista. Deras evolution skall ju ha skett ganska nyligen, och härstamningen skulle således vara säkrare än andra djurs.

Däggdjur. »De första verkliga däggdjuren . . . var små insektsätande djur, vilkas släktskap till dessa reptiler inte alls är klarlagd.»

Monotremer eller äggläggande däggdjur. »Deras geologiska historia är fullständigt okänd.»

Pungdjuren. »Deras ursprung är synnerligen gammalt, och deras härkomst är inte känd ...»

De randiga myrslokarna. »Denna randiga myrslok, inte större än en stor brun råtta. . . har ett ursprung som till sina detaljer är höljt i dunkel.»

Eutheria, eller moderkaks-däggdjur. »Ur ett okänt, primitivt, trädlevande, insektsätande pungdjur uppstod de tidigaste däggdjuren med moderkaka.»

Rodentia eller gnagare. » . . . frågan om deras ursprung måste lämnas öppen.»

Lagomorfer, harar och kaniner (de ansågs förr vara gnagare, men anses numera inte ens vara släkt med gnagarna). »Dessa djurs ursprung är osäkert.» Elefanter. »De två överlevande från den stora ordningen Proboscidia är Elephas maximus i Asien och Laxodonta africana i Afrika. Bådas ursprung är oklart...»

Sjöko. »Sjökons ursprung är fortfarande ett mysterium för vetenskapsmännen.»

Termitätare, av släktet Tubulidentata, förekommer i Afrika och lever på termiter. »Dess förhistoriska anor är emellertid fragmentariska och erbjuder bara ringa upplysningar om dess närmaste släktingar.»

Pinnipedia, sälar, sjölejon, valrossar. » ... föregångarna till pinnipederna är helt okända.»

Valdjur, valar och tumlare. »Agorophilus uppvisar något mer primitiva drag, men bidrar inte med någon ledtråd till släktskapet mellan valarna och någon annan känd, på land levande, däggdjursfamilj .»

Mystacoceti eller fiskbensvalen. »Mystacocetis ursprung är osäkert.»

Flodhästen. » . . . Flodhästens stamtavla är oviss.»

Perissodactyla eller uddtåiga klövdjur. »Perisso-dactyla som ordning uppkom troligen på norra halvklotet. . . från någon ännu okänd släkting till eocena condylarter eller protoungulater.»

Hästen. »Hästens verkliga ursprung är okänt.» (Mer om detta senare.)

Primater, dvs rävapan, vanliga apan, svanslösa apor och människan. »När och var de första prima-terna gjorde sin entré, är också föremål för antaganden ... Det står klart att de tidigaste primaterna ännu inte är kända.»

Tarsier. »Det evolutionära ursprunget till dessa tarsierer är fortfarande ställt under tvivel.»

Aporna på västra halvklotet, deras fylogenetiska historia » ... är helt okänd».

Aporna på östra halvklotet. »Vad beträffar gamla världens apor, så är ännu mycket mindre känt om deras förflutna. Men de måste också härstamma från okända eocena förfäder...»

Gibbon, eller den långärmade apan. »Dess ursprung har ännu inte kunnat spåras.»

Människan. » . . . det finns ännu ingen allmänt vedertagen åsikt om från vem den verkliga Homo sapiens, människan av vår egen art, har utvecklats. Varje auktoritet har sin egen åsikt för vilken han är beredd att strida som en mor för sitt barn.»

Neandertalmänniskan. »Dennas egentliga plats i människans evolution har aldrig blivit fastställd.»

Cro-magnonmänniskan. »Cro-magnonmänni-skan är i alla avseenden en nutidsmänniska. Men vad hon har utvecklats ur och hur hon kommit till, har vi inte den ringaste aning om.

Pygméer. »Man trodde en tid att de representerade ett tidigare stadium i människans evolution, men det finns inga fossila belägg för att människan har gått igenom ett pygmé-stadium.»

Slutligen, som sammanfattning, ALLTING! »Vi känner egentligen inte den fylogenetiska historien för någon grupp växter eller djur, eftersom denna ligger fördold i den ogenomträngliga forntiden.»

Sammanfattningsvis kan man säga om denna uppräkning av indicier att fossilerna uppvisar tämligen väl avgränsade grupper. Även om det finns en viss skillnad mellan olika medlemmar inom varje grupp (t ex mellan olika slags hundar), håller sig dessa skillnader ändå inom urskiljbara gränser.

Det förekommer även djurgrupper vilka inte har några som helst fossila lämningar som antyder en tidigare evolution. Detta tyder på att Gud från början skapade ett antal olika djurgrupper och att dessa sedan har reproducerats efter sina arter.

Fastän evolutionister försöker överbrygga dessa tomrum genom att föreslå okända förfäder till nästan varje grupp, verkar allt tyda på att de enskilda grupperna skapats var för sig. Detta dock med en viss förmåga till ett begränsat antal variationer.

I en kommentar till dessa fossila fakta, säger den ledande evolutionisten G G Simpson: »Detta gäller alla trettiotvå däggdjursgrupper... De tidigaste och mest primitiva medlemmarna inom varje grupp har redan alla de grundläggande karakteristiska egenskaper na, och inte i något fall är en i det närmaste fortgående övergång från en grupp till en annan känd. I de flesta fall är brottet så skarpt och gapet så stort att gruppens uppkomst är hypotetisk och mycket omtvistad»  (Simpson, 1944).

Två sidor längre fram säger han: »Denna regelbundna frånvaro av övergångsformer är ingen för däggdjuren isolerad företeelse, utan ett så gott som universellt fenomen. Detta har länge varit känt av paleontologer.

Förhållandet är detsamma för nästan alla djurarter inom alla familjer, både vertebrata och evertebrata. På samma sätt som det är för de stora djurgrupperna, verkar det vara för motsvarande kategorier växter.»

Mer sentida evolutionära publikationer uttrycker situationen på följande sätt: »Olyckligt nog är ursprunget för de flesta högre kategorier höljt i dunkel. Vanligtvis uppträder nya högre kategorier abrupt i den fossila katalogen, utan belägg för övergångsformer» (Raup & Stanley, 1971).

»Kort sagt: varje grupp, art eller familj ser ut att ha blivit född plötsligt, och vi finner knappast någonsin de former som binder dem till de föregående stadierna. När vi upptäcker dem, är de redan helt och hållet olikartade. Problemet är inte bara det att vi praktiskt taget inte finner några övergångsformer, utan i allmänhet är det också omöjligt att belägga sambandet mellan en ny och en tidigare grupp» (duNoüy, 1947).

Darwin ansåg de fossila lämningarna utgöra den allvarligaste invändningen mot sin teori. Denna invändning står sig än idag. Emellertid menar sig även dagens evolutionister finna betydelsefullt stöd för sin sak bland fossilerna. Enkelt uttryckt, de fasthåller uppfattningen att »äldre» klippor innehåller fossiler av djur som är mycket enklare; medan »yngre» klippor innehåller fossila djur som är mer invecklade.

Denna tanke föder naturligtvis frågan: »Hur vet man vilken klippa som är den äldre?» Geologer bestämmer klippornas ålder efter de fossila fynd som görs i dem. De klippor som innehåller fossiler av enklare typer av djur anses vara de äldre, medan de med fossila djur av mer invecklad struktur hålls för att vara de yngre. Man skulle inte kunna tro att en sådan bedömning slår fel. Om man går till nästan vilken geolog som helst, så skall man finna att detta system är den viktigaste metoden när det gäller att fastställa ålder-på avlagringar. R A Stirton, direktör vid det paleontologiska museet vid University of California (Berkeley), presenterar sin uppfattning mycket tydligt (1959): »Biologisk jämförelse är fortfarande den mest användbara metoden i våra strävanden att söka fastställa ungefärlig samtidighet för olika händelser i den geologiska forntiden. De är baserade på den livets historia som presenteras av fossiler i klipporna.»

I de fall där fossilerna i en del av en avlagring skiljer sig från dem i en annan del av samma avlagring, bedömer man vanligtvis åldern hos avlagringens olika delar med utgångspunkt från fossilerna. Detta hellre än att inse att alltsammans verkar tillhöra en och samma avlagring, tillkommen vid samma tidpunkt. Vi ser alltså att fossilerna används för att bedöma åldern på de klippor i vilka de återfinns. De »enklare» fossila fynden kan därför inte hjälpa att de finns i de klippor som anses äldre och de mer komplexa i klippor vilka är yngre!

Här stöter vi på vårt första problem. I de flesta bergsregioner på varje kontinent finns det många exempel på avlagringar där enklare former återfinns ovanpå mer komplexa former (Whitcomb & Morris, 1961). Det mest naturliga vore självfallet att anse att det översta lagret innehåller yngre fossiler än det som finns under. Men eftersom det innehåller »mindre utvecklade» fossiler sägs det vara äldre. Att förklara hur klippor, som anses vara äldre, kunnat klättra upp ur djupet och lägga sig ovanpå andra klippor, som bildats senare, är en gåta som evolutionisterna måste söka lösa! De har föreslagit att klipporna flyttats dit, och inte bildats genom sedimentering. Detta är möjligt vid förkastningar som påverkat förhållandevis små mängder klippmaterial vilka har pressats upp och lagt sig över äldre lager (t ex vid en jordbävning). Men i många av dessa fall skulle oräkneliga miljoner ton klippmassa ha behövt flytta sig, ibland tiotals mil, för att kunna hamna ovanpå »mer sentida» avlagringar. Även detta skulle kunna vara möjligt om vi rörde oss med avlagringar som bar tydliga spår av rörelse. Men ofta finner man jämna tillrättalagda avlagringar - i många fall flera hundra kvadratmil i omkrets - som inte bär spår av någon förflyttning. Istället verkar de ha bildats på platsen.

I en del fall kan detta förklaras med teorin att jordens yta består av hårda plattor vilka långsamt flyter omkring på det smälta innandömet. Men detta förklarar inte hur avlagringar kan komma att skjuta över varandra - utom vid kanterna av dessa enorma plattor.

Låt oss ta Lewis »överskjutning» som ett exempel. Den var ursprungligen ca 9,6 km tjock, mellan 24 till 64 km bred och 207 till 563 km lång (längd- och breddmått varierar mellan olika bedömare - de lägre siffrorna kommer från äldre undersökningar, de högre från mer sentida), och befinner sig inte på kanten av någon platta. Man ser direkt hur svårt det måste vara för den rättrogne geologen att påstå att detta är en överskjutning. Evolutionister hävdar alltså att denna klippmassa har glidit mellan 24 och 64 km för att komma i sin nuvarande position.

En mängd teorier har framkastats i avsikt att söka förklara hur denna klippförflyttning kan ha ägt rum. En del av dessa teorier kunde ha varit trovärdiga om mängden förflyttat material hade varit liten. En viktig teori är att tyngdkraften skulle ha pressat ner de överliggande lagren till en lägre position. Detta antagande förklarar dock inte hur enorma klippmassor, många kvadratkilometer i omkrets, inklusive hela berg och dalar kan ha börjat glida. Inte heller förklarar det bristen på synliga tecken på förflyttning hos avlagringarna. Även om området är »i oordning», så finns det ingenting som tyder på en förflyttning av denna omfattning (Whitcomb & Morris, 1961). Om vi därtill tänker oss att toppen på de klippor som Lewis »överskjutning» nu vilar på, låg i nivå med havsytan och att »överskjutningen» var belägen vid sidan om denna, så skulle översta delen på »överskjutningen» ha behövt höja sig mer än 9 600 m! Detta skulle ha gjort den mer än 700 m högre än Mount Eve-rest, 8 853 m över havet. Men detta är inte allt. För att göra det möjligt för »överskjutningen» att nå så högt att den kunde börja glida nedåt mellan 24 och 64 km, skulle den ha kommit att anta helt orimliga proportioner. Om däremot landet framför den sjunkit, skulle problemet vara ännu mer komplicerat. Det är inte många lärare som rådbråkar sina elevers hjärnor med denna sida av evolutionsläran. Om de gjorde det skulle de nog själva råka in i svårigheter med att fasthålla det slags blinda tro som krävs för att kunna acceptera evolutionslärans tolkning av fossilerna.

En av geologernas senaste teorier kallas kontinental-driftsteorin. Enligt denna skulle kontinenterna som enormt stora plattor sprida sig från vissa vulkaniska »ryggar» (Stephansson, 1973). Denna teori fick förr liksom skapelseteorin ett löjets skimmer över sig. Liksom nästan alla andra naturhistoriska teorier kan den om kontinentaldrift inte kontrolleras tillfredsställande genom experiment. Den är en tolkning av olika fakta. Vi skall inte här diskutera huruvida teorin är riktig eller ej, men väl ge en del kommentarer som har relevans vad det gäller denna boks ämne.

Vad vi vill slå fast är att teorin inte kan användas som en bortförklaring vare sig av havssedimenten eller av fenomen som Lewis »överskjutning». Enligt teorin skulle alltså kontinenterna röra sig som stora plattor på jordskorpan. Vad skulle hända med två av dessa plattor när de möts? Vad skulle t ex hända med de »miljarder år gamla» havssedimenten i västra Stilla havet? Jo, enligt de mycket suggestiva bilder, som visas t ex i samband med artiklar i Forskning och Framsteg, blir en av dessa kilometertjocka plattor av sten plötsligt till ett rullande gummiliknande band och sväljs av en annan platta tillsammans med sitt sediment. Men är inte sten hård och skör? Är det inte mer troligt att - om två sådana kilometertjocka plattor skulle mötas - en eller bägge skulle gå sönder i mindre bitar, och att det medföljande sedimentlagret skulle torna upp sig till höga berg av spillror?

Geologer av den evolutionära skolan bekänner sig till den uniformitarianistiska skolan. Webster definierar Uniformitarianismen: »En geologisk doktrin som innebär att existerande processer som tillgår på samma sätt och med i huvudsak samma intensitet som för närvarande, är tillräckliga för att förklara alla geologiska förändringar» (Webster, 1966).

Som vi har kunnat se, gör evolutionister i praktiken undantag då en uniformitarianistisk tolkning skulle kunna motbevisa evolutionsläran, men i det stora hela är uniformitet nödvändig. En orsak till detta är den långa tid, enligt nutida beräkningsmetoder, som behövs för att säkra evolutionslärans osäkra grund. Att en översvämning, sådan som den beskrivs i Bibeln på Noas tid, skulle ha avlagrat så mycket material på ett år som vad annars skulle ha krävts många år till, kan evolutionister inte godta. Det skulle nämligen krävas en oerhört mycket längre tidsrymd för att ge evolutionen en statisk möjlighet - längre än vad någon dateringsmetod medger, (vilket vi också skall visa). På grund av detta är varje år, som evolutionisterna kan finna, ett stöd för teorin. Detta är inte detsamma som att säga att om det bara hade funnits tillräckligt med tid så skulle evolutionen ha kunnat åstadkomma vad man tillskriver den idag. Syftet är istället att peka på evolutionisternas eget erkännande av att utan en mycket lång tidsrymd är evolution helt enkelt inte tänkbar. Naturligtvis skulle Gud lika väl ha kunnat skapa världen igår, som för tre miljarder år sedan, så detta är inget problem för den som anslutit sig till skapelsetron. Dock bör vi minnas följande: De som omfattar Bibelns skapelseberättelse kan indelas i två läger. Det ena ser skapelseberättelsen som den framställs i l Mos l: Gud skapade världen bokstavligen på sex dagar. Det andra lägret anser att berättelsen avser sex olika perioder eller utgör bilder av Guds skapande. De som hävdar att Bibeln talar om sex tjugofyratimmars-dagar har vanligen uppfattningen att jorden omöjligt kan vara så gammal som evolutionisterna tror den vara. Argument för en relativt sen skapelse kommer att föras fram vid lämpliga tillfällen. Man bör dock hålla i minnet att fastän sådan skapelse med nödvändighet kullkastar teorin om att människan har utvecklats från en enda cell, så bevisar en högre ålder på jorden varken att evolutionsläran är riktig eller att Bibeln skulle ha fel.

Varenda människa, evolutionsanhängare eller anhängare av skapelseläran, stöder sig till en viss grad på vad hon vet om det närvarande, när hon söker tolka det förflutna. Det finns emellertid goda skäl att anta att inte allting i det förflutna tillgick på samma sätt eller med samma intensitet som idag. Anhängaren av skapelseläran förstår vad jag menar, då han själv håller fast vid att skapelsen ägde rum så som Bibeln säger och inte som en fortgående evolution. Detsamma gäller då han tror på Bibelns syndaflod. Evolutionisten måste också erkänna att han sitter i samma båt. Han tror ju på och håller fast vid, att berg kan glida tusentals meter, trots att inget sådant är möjligt idag. Båda måste idag acceptera i tro, utan att kunna peka på en nutida motsvarighet.

Hur man blir ett fossil

Jag är ledsen, men det är väldigt svårt att bli fossil nuförtiden. För att bli fossil måste du på ett eller annat sätt bli bevarad från förmultning. Denna börjar omedelbart efter döden och fortsätter tills kroppen är fullkomligt upplöst.

Om vi undersöker på vilket sätt fossiler tidigare har blivit bevarade så räcker detta för att inse att en del förändringar som inte är till uniformitarianismens favör har inträtt.

I Sibirien har man funnit miljontals fossiler infrusna i gyttjan. Bland dessa fanns tom sådana som hade frusits ned så fort att deras hår och kött bevarats oskadda. En stor del av köttet hos somliga fynd var i så god kondition att slädhundarna åt det med förtjusning (Encyclo-pedia Americana, 1950, vol 18, s 180). Denna snabba och förblivande nedfrysning är svår att förklara med utgångspunkt i nutida förhållanden.

En annan typ av fossilbildning är bevarandet av ben, tänder och andra hårda delar. Detta gäller i sådana fall då djur blivit fångade i avlagringar och vatten. Sådant händer lite då och då också nuförtiden. Det är emellertid svårt att förklara de stora fossilkyrkogårdar som man finner här och var över hela jorden. Det finns områden med fossiler staplade på varandra i ställningar som anger att de fossiliserades mitt i sin dödskamp. Ibland är det fiskar, ibland däggdjur, och ibland en blandning av bägge. Den som inte tror på Bibelns syndaflodsberättelse måste söka förklara detta med ett annat slags flod eller översvämning.

Förkolning är ännu ett sätt att bilda fossiler. Våra kol-fyndigheter är en produkt av denna process. Kol bildades av förmultnade växter som utsatts för högt tryck.

Förstening är ytterligare en metod att bilda fossila lämningar, förutsatt att det som skall förstenas befinner sig helt och hållet under jord. Där inverkar mineraler och vatten. Den kände evolutionisten L S B Leakey, som skriver om skalbaggar, kålmaskar och andra insekter som är helt och hållet förvandlade till sten, frågar: »Hur kom dessa otroliga fossiler till? Vi kan helt enkelt inte besvara den frågan» (1963).

Vi ser alltså att evolutionen befinner sig i en svår situation när den skall förklara förekomsten av många av de fossiler på vilka bevisningen av teorin hänger, utan att därmed överge den uniformitarianistiska synen på geologin. Evolutionister anser det ju nödvändigt att hålla fast vid denna så långt som möjligt - för att vinna tid åt sin lära!

Datera med radioaktiva isotoper

Stor tilltro sätts idag till datering med hjälp av radioaktiva isotopers halveringstid. Många gånger ger entusiastiska skribenter sina läsare uppfattningen att denna metod har löst problemet att datera fossilt material. Man låter sina läsare tro att dateringen är absolut vattentät.

Så skriver t ex L S B Leakey (1961), när han presenterar sin berömda upptäckt av ett fossil som han vid den tidpunkten ansåg mänskligt och som han gav namnet Zinjanthropus: »Nu, äntligen, har vi beviset - och det är i sanning förbluffande. En dateringsmetod som är känd under namnet kaliumargonmetoden daterar Zinjanthropus till inte bara hundratusentals, utan nästan otroliga l 750 000 år bakåt i tiden.»

I mer seriösa geologiska texter kan man emellertid inte alls finna denna optimism. Istället säger A O Woodford (1965), efter att ha diskuterat problem och metoder i radioaktiv datering: »För närvarande verkar i de flesta fall det fossila sambandet vara den säkraste metoden (att datera föremål).» I praktiken accepterar evolutionisterna de isotopdateringar som inte kolliderar med metoden att datera efter fossilförekomsten.

Varför dunstar förtroendet för isotopdaterings-tekniken bort när auktoriteterna skriver för geologer? För det första: vare sig det radioaktiva materialet är kol, kalium, uran eller någon annan isotop, är metoden i huvudsak densamma. Den isotop som bryts ned genom att avskjuta atompartiklar måste mätas noggrant. Produkten av denna nedbrytning måste också i sin tur mätas och beräknas noga. Genom att man sedan vet halveringstiden för isotopen, och förutsätter att denna har varit oförändrad genom tiderna, kan man bestämma isotopens ålder. Metoden liknar väldigt mycket sättet att mäta hur länge ett ljus har brunnit, genom att mäta vad som är kvar och beräkna den hastighet det för tillfället brinner med. Om ljuset alltid har brunnit med samma hastighet, och du gissar rätt vad beträffar dess ursprungliga längd, har du kommit rätt. Du kan självklart aldrig vara säker på om dina antaganden beträffande hastighet och ursprunglig längd varit riktiga (Chittick, 1966).

Med undantag av kol-14-metoden för isotopdatering kan fossilerna i sig själva aldrig bli daterade. Dateringen gäller enbart den avlagring de återfinns i. Detta faktum kompliceras ytterligare av att de sedimentära klippor som innehåller fossiler egentligen inte kan dateras själva. Dateringen måste göras på fyndigheter av vulkaniska avlagringar som innehåller lämpligt radioaktivt material. Detta måste sedan vägas samman med åldern på den avlagring man mäter, efter det radioaktiva materialets läge i förhållande till intilliggande avlagringar (över eller under etc).

Ett annat stort problem är att den ursprungliga lämningen och produkten av det radioaktiva sönderfallet har olika löslighet i de skilda minerallösningar som grundvattnet innehåller. Detta gör det omöjligt att veta exakt hur stor mängd av vartdera som har försvunnit genom tiderna. Betraktar man detta och tänker på det enorma antal år som antas ha förflutit (miljontals), blir följderna enorma. Tilläggas kan också det problem som är förknippat med att andra ämnen och partiklar kan ha sköljts in från andra avlagringar; detta försvårar och äventyrar den fortsatta dateringens exakthet.

Resultatet blir att av de många åldrar som har presenterats genom denna metod, har de flesta blivit tillbakavisade av geologerna själva. Undantag är kol-14-date-ringar.

Dateringen av Leakeys kranium, som nämndes tidigare, gjordes med en av de mest betydande metoderna för isotopdatering, nämligen sönderfall av kalium. Den sönderfallsprodukt av kalium som mäts är argon (Ar).

Det är inte ens lätt att vara säker på att man får pålitlig mätmängd. I argonets fall måste provet, genom upphettning m m, befrias från det argon som normalt finns i luften. Provet upphettas sedan på nytt för att frigöra det argon som bildats i själva provet. Detta argon absorberas sedan i träkol. Träkolet är då i sig självt förhoppningsvis fritt från argon.

Den radioaktiva dateringen är så betydelsefull för evolutionsläran därför att denna metod vanligtvis ger väldigt höga åldrar som resultat. Som regel daterar man jordens ålder till mellan tre och fem miljarder år med sådana isotopmetoder.

Denna ålder är bara en droppe i havet om man tänker på den tid som skulle behövts för att livet skulle ha kunnat uppkomma genom evolution. Ingen tid är egentligen tillräcklig för att kunna producera människor via slumpmässiga variationer, men psykologiskt sett är tiden helt säkert en hjälp för de evolutionstroende. Om jorden verkligen är så gammal som ovan har nämnts, utgör detta inget bevis för att Gud inte skulle ha kunnat skapa den och allt som finns på den. Om den inte är så gammal, skulle detta i sig självt utgöra ett bevis mot evolutionsläran. I bästa fall är isotopdatering osäker, eftersom den bygger på antaganden som ingen kan påvisa: 1) att man vet den ursprungliga mängden material som bryts ned (eller att mängden alltid har varit oförändrad), 2) att ingen av strålningens biprodukter fanns från början, 3) att ingenting har inträffat som har kunnat förstöra det tilltänkta mätprovet under de mellanliggande åren, och slutligen 4) att halveringstiden aldrig har förändrats.

I samband med kontinentaldriftsteorin hör man ibland talas om »paleomagnetism». Detta är egentligen en metod med vars hjälp man skulle kunna datera kontinenternas rörelser. Men paleomagnetismen grundar sig antingen på isotop- eller fossilärdatering, med alla deras ovan nämnda brister.

Allt geologer kan säga oss är att bergarter som har samma mängd (eller proportion) isotoper, ibland har samma slags magnetismen. (Se också Barnes, 1973.)

Att datera med hjälp av havssalter, sediment och meteoritdamm

Härtill kommer en annan metod att beräkna jordens ålder. Vetenskapsmän har med utgångspunkt från teorin att 1) havet började som sötvatten och att 2) salttillströmningen aldrig gått snabbare än den gör idag, funnit att havet inte kan vara äldre än 200 000 år. Förmodligen är det inte äldre än 50 000 år. Det finns dock ingen anledning att tro på det första antagandet, att havet i början helt saknade salt. Det andra antagandet är uppenbarligen osant, eftersom salt (NaCl) är lätt lösbart, och naturligtvis måste ha upplösts och lagrats mycket snabbare när havet inte var så salt. Procenten salt i kontinenterna måste ha varit mycket högre på den tiden.

Allt detta pekar på en tidsmässigt mycket närliggande skapelse. Evolutionister har sedan länge varit medvetna om problemet med havssaltet. Emellertid har de hellre gått efter isotopmetoden än efter havssaltdata, eftersom den förra bättre stöder deras teorier. En del evolutionister har, för att försöka neutralisera problemet något, föreslagit en »saltcykel». Litet salt skulle självfallet bli lagrat på nytt på kontinenterna genom djur etc. Evolutionisternas hela uppfattning går dock ut på att det finns ett slags kretslopp av salt mellan hav och kontinenter. Därför antar man att havet inte blir saltare än vad det är. Om man ger evolutionisterna förmånen att datera jorden genom att ange den äldsta tänkbara ålder man anser att saltmetoden kan ge, och därtill beräknar den yngsta tänkbara åldern med isotopmetoden, så finner man följande: Isotopmetoden ger en ålder som är åtminstone 20 gånger högre än vad saltmetoden anger. Saltet skulle alltså ha varit tvunget att gå sitt kretslopp tillbaka till kontinenterna ca 20 gånger. Under den tid saltet genomflutit kontinenterna 20 gånger har alltså det material som använts för isotopmätning inte kunnat rubba sig det fåtal decimeter som krävs för att ställa metoden på huvudet!

Salt, NaCl, är emellertid inte det enda ämne som sipprar ut från kontinenterna och ner i haven. Morris (obest) har i en uppräkning av 76 olika argument för att jorden skulle ha tillkommit nyligen, bl a nämnt 33 olika grundämnen. Dessas ansamlingshastighet i havet har undersökts och befunnits indikera en relativt låg ålder på jorden. 27 av dessa grundämnen anger jordens ålder till yngre än en miljon år, och 15 av dem till yngre än 100 000 år.

Ännu ett bevis för en sen skapelse kommer från de undersökningar som påbörjades 1968 då man tog prov av bottenavlagringar i haven. »Avlagringar som bildats av mikroskopiska havsorganismer och damm, som blåsts eller sköljts ned i haven, borde ha täppt igen dessa under tidernas gång, till ett djup av åtminstone 19 km. Men ändå kan man knappast finna några avlagringar mitt ute i Atlanten, och inte längre än omkring l km från land» (Schiller, 1971). Exakt vilken ålder detta skulle ge havet är svårt att säga på det här stadiet. Klart står dock att evolutionen inte skulle ha haft nog med tid för att hinna verka på det sätt som evolutionister har tänkt sig. De försöker bortförklara bristen på sediment med kontinen-taldriftsteorins »rullande band». Figurerna av detta band ser väldigt snygga ut, som vi tidigare har sagt, men vetenskapligt sett är en sådan förklaring svår att acceptera.

Meteoritdamm finns kvar, och det medför ännu en svårighet för dem som hävdar att jorden är väldigt gammal. »Om man beräknar den mängd meteoritdamm som faller ned på jorden och stannar där, skulle det ha behövt falla ett åtminstone 16 m djupt lager för att bekräfta evolutionisternas teori om jordens ålder. Även om stoftet från världsrymden hade blandats med annat yt-material, förklarar det ändå inte frånvaron av detta slags partiklar. Meteoritdamm är mycket rikt på nickel, så för att kunna förklara nickelhalten i jordskorpan idag, skulle man vara tvungen att acceptera att meteoritstoftet har blandats till mer än 4,5 km djup» (Davidheiser, 1969). Man beräknar att mer än l 000 ton meteoritdamm faller till jorden varje dag (McKinley, 1965).

Månen rapporteras, enligt en isotopmetod, vara lika gammal som jorden. Eftersom den inte har någon atmosfär som kan ge upphov till erosion, väntade man sig att finna ett metertjockt lager meteoritdamm där. För att klara detta förhållande var de första farkoster som sändes iväg för att utforska månen speciellt utrustade. Enligt Rackham (1968) trodde man att varje kvadratmeter av månens yta i genomsnitt skulle vara täckt av 5 ton ansamlat meteoritdamm. Detta lager trodde man skulle sträcka sig till ett genomsnittligt djup av 4,6 m. Det har föreslagits att statisk elektricitet hjälpt måndammet att försvinna nedför sluttningarna och istället samlas i dalarna. Man trodde att dammet i dalarna skulle kunna uppgå till några kilometers djup.

Istället fann man - även om månen är täckt med damm- endast ett helt tunt lager. (Bilder anger att det är mindre än 10 cm tjockt.)

Apollo II :s (namnet på USA:s månfärd) upptäckter var också upplysande. De grundämnen som påträffades i de vanliga järnmeteoriterna »kunde antingen inte iakttas, eller var sparsamt förekommande» i de prov från månens yta som man tog med sig tillbaka till jorden för att undersöka (NASA, 1971).

Den takt med vilken floddeltan bildas är ännu en indikation på jordens ålder. Många av de stora floderna för med sig enorma mängder slam. Detta slam bygger upp floddeltan alldeles för snabbt för evolutionär uppfattning om geologisk ålder. Den vanliga förklaringen till detta är att sedimentens vikt sänker havsbottnen under deltan så mycket att sedimenteringen inte på långt när blir så stor som den annars skulle ha blivit. Tanken förefaller något suspekt, men är fortfarande accepterad.

Det finns åtminstone ett delta där vi har en historisk dokumentation. Enligt Encyclopaedia Britannica (1967) befann sig staden Ur, i Tigris-Eufratdeltat, omkring 3 500 år f Kr vid stranden av Persiska golfen. Sedan dess har deltat vuxit så mycket att Ur nu ligger omkring 32 mil inåt landet.

Detta ger oss en tillväxttakt hos floddeltat med omkring 56 km per l 000 år. Detta stämmer vare sig det nu har förekommit en sättning av havsbottnen allteftersom deltat vuxit, eller inte.

Det är troligt att floderna Eufrat och Tigris har avsatt sediment i en mycket snabbare takt än idag, då kustvattnen ursprungligen måste ha vant grundare. Floderna borde vidare ha haft mer lös jord tillgänglig att skölja bort etc. Detta skulle tyda på att den datering som erfås genom enkel matematik snarare är för hög än för låg. Om man antar att Persiska golfen verkligen en gång sträckte sig ända tillbaka till de Syriska bergen, eller kanske till Medelhavet, så skulle uppbyggnadsprocessen ändå inte ha tagit mer än 40 000 år i anspråk. I geologisk tideräkning är 40 000 år ingenting. Således tyder floddeltauppbyggnaden på en ung skapelse.

Om dessa beräkningar inte är riktiga, p g a att havsbottnarna verkligen sänkte sig nog mycket för att tillåta en långsammare deltaformering i förhistorisk tid, varför finns då inget belägg för detta i historisk tid? Ur består undersökare med ett dokumentationsmaterial som inte kan avvisas med motiveringen att det bara rör sig om något tjugotal år, som skulle vara fallet med ett modernt exempel. Vare sig det nu är sant att havsbottnar sjunker under deltan och bromsar deras uppbyggnad eller ej, så ligger Ur nu ca 320 km m i landet!

Ännu ett tecken som tyder på en nyligen tillbliven jord är degenerationstakten hos jordens magnetfält. Man har sedan 1885 noggrant mätt jordens magnetfält från otaliga platser på jorden. Man har därvid funnit att det långsamt försvagas. Eftersom jordens magnetfält hela tiden utstrålar energi så är inget annat att vänta. Men den hastighet med vilken det försvagas är däremot förvånande. Halveringstiden hos jordens magnetfält är inte större än l 400 år! Detta innebär att med dagens sönder-fallstakt skulle jordens ålder kunna mätas i årtusenden istället för i årmiljoner, förutsatt att jordens magnetism inte uppkommit genom någon hittills okänd process vid en tidpunkt efter jordens tillblivelse (Barnes, 1973).

Kol-14-metoden

Fastän behäftad med samma slags problem i dateringen som andra isotopmetoder, är kol-14-metoden viktig vid dateringen av mänskliga fossiler. Detta eftersom den täcker senare data än vad de övriga metoderna gör. Kol-14-isotopen, som är radioaktiv, bildas ca 8 till 10 km upp i atmosfären. Kosmisk strålning kolliderar med luftens kväve och bildar nya isotoper. Det radioaktiva kol som bildas reagerar med luftens syre så att koldioxid bildas. Koldioxiden absorberas därefter av växter vilka i sin tur äts av djur. Djuren får därigenom i sig det koldioxid som växterna har upptagit. Så länge växterna och djuren lever fortsätter de att uppta koldioxid och upphör därmed först när de dör. Efter döden börjar det kol-14 som finns lagrat i vävnaden hos dem att sönderfalla med jämn hastighet - halveringstiden är 5 568 år (eller 5 730 enligt vissa källor). Den mängd radioaktivt kol som finns lagrat på jorden för närvarande (varav det mesta finns i havet) och dess genomsnittliga nybildningstakt måste ha förblivit konstant i mellan 20 000 till 60 000 år, eftersom förespråkarna för denna dateringsmetod anser att den är tillförlitlig för en sådan tidsrymd. W F Libby (1963), kol-14-metodens fader och dess främsta auktoritet, menar att kol-14-dateringarna väl stämmer överens med historiska data till ungefär 4 000 år tillbaka i tiden. För ickeegyptiska data » ... är osäkerheten i den historiska dateringen och spridningen bortom 4 000 år stor». Vad gäller överensstämmelsen mellan egyptisk datering och datering med kol-14-metoden, » ... de två tidsbestämningarna stöder varandra till cirka 4 000 år bakåt i tiden». Dr Libby anser att den större spridningen vad gäller äldre datum beror på osäkerheten i det historiska källmaterialet.

Eftersom en evolutionär uppfattning kräver att jorden är mycket gammal, har det förmodats att ett slags jämvikt har uppnåtts mellan nybildning och sönderfall av kol-14. Detta skulle vara förklaringen till att halten radioaktivt kol i atmosfären idag inte är högre än vad den är. Faktum är emellertid att formeringshastigheten för radioaktivt kol i atmosfären är 2,5 atomer per kvadratcentimeter/sekund; medan sönderfallshastigheten är 1,9 atomer per kvadratcentimeter/sekund. Libby för överskottet till den mängd radioaktivt kol som finns oåtkomligt lagrat på havsbottnar världen över.

Professor M A Cook (kemist och vinnare av Nitro-Nobels guldmedalj) anmärker att detta skulle betyda att bottenavlagringarna bildas mellan 135 till 200 gånger snabbare än vad uniformitariaristiska geologer tidigare antagit. Detta medför att endera är evolutionen begränsad från 600 miljoner år, till ett maximum av 4,4 miljoner år, eller har ett jämviktsförhållande mellan nybildning och sönderfall av kol-14 ännu inte uppnåtts. Detta skulle i sin tur tyda på en ännu senare skapelse. I inget-dera fallet skulle det ha funnits tid för evolution att äga rum i enlighet med nutida uppfattning hos evolutionister. Ett alternativ till Libbys förklaring (att kolet är oåterkalleligt lagrat) skulle vara att det radioaktiva kolet på havsbottnarna på något vis cirkulerar. Denna teori är behäftad med i stort sett samma problem. Dessutom skulle det betyda att kol-14-dateringar tidigare har givit för höga åldrar (Cook, 1970a).

De data som har fastställts genom kol-14-metoden har tom 1959 publicerats i tidskriften Science och därefter i årsskriften Radiocarbon. Vid en genomgång av dessa data slås man först av att den överväldigande majoriteten av prov som har daterats är av mycket sent datum. Det är en ganska liten procent som är äldre än l 000 år.

Professor R L Whitelaw (1970) har analyserat de 5 000 dateringar som fastställts under de 30 år som gått sedan denna metod togs i bruk. Han antar att om de eoner av år som evolutionisterna påstår skall ha förflutit, verkligen har förflutit, skulle en världsvid slumpmässigt hopsamlad mängd prov motsvaras av tjugotusen odaterbara prover för varje daterbart. Detta p g a att det radioaktiva kolet redan skulle vara nedbrutet. Kanske skulle sönder-delning av mycket gamla prover och ett visst intresse för att studera något yngre arkeologiska fynd kunna förändra detta förhållande något. Hans upptäckter är ändå intressanta. Genom att kontrollera alla dateringar som gjorts till slutet av 1969, har han bara funnit en liten del som inte går att datera med kol-14-metoden. Bara tre (några megapod ägg) av dessa femtontusen prov betecknas som »infinita» (odaterbara), och ett fåtal andra dateras till mer än 15 000 år! Alla förhistoriska mänskliga kvarlevor och verk av människohänder som har daterats, har tilldelats en ålder av mindre än 60 000 år.

Felplacerade fossiler

Eftersom evolutionister fastställer jordlagrens ålder med ledning av de fossiler som återfinns i dem, skulle man tro att fossilernas åldrar stämmer väl överens med åldern på de avlagringar i vilka de återfinns. Så är emellertid inte alltid fallet.

Man väntar sig kanske att fossilerna uppträder i olika lager i ordning från den enklaste till den mest komplicerade livsformen. Istället finner man, tvärtemot evolutionslärans framställning, att de förekommer i samma lager i en sådan blandning av enkla och komplicerade former att man leds tro att de levat samtidigt. Fossila bevis stöder alltså inte alltid evolutionsläran, vilket de påstås göra.

Ett av de mest intressanta fallen av att fossila lämningar faller ur den ram som de förväntas passa in i (med tanke på de avlagringar de återfinns i) är fallet med de uppenbart mänskliga fotavtrycken. H Morris (Whitcomb & Morris, 1961) säger:

Som exempel har vi fallet med de mänskliga fotavtrycken som ofta återfinns i, som det förmodas, väldigt gamla avlagringar. Människan anses ha utvecklats mycket sent, tidigast under tertiär-tiden, och är därför inte mer än ca l 000 000 år gammal. Men vad som förefaller vara mänskliga fotavtryck har återfunnits i klippor från så tidigt som karbon-tiden, förmodligen omkring 250 000 000 år gamla. Ingalls (1940) säger:

På fyndplatser som sträcker sig från Virginia och Pennsylvania, genom Kentucky, Illinois, Missouri och västerut ända till Klippiga bergen (i USA), har man funnit avtryck som liknar de ovan nämnda mellan 12,5 till 25,5 cm långa. Dessa har återfunnits på ytan av friliggande klippor, och allt fler dyker upp efter hand.

Dessa avtryck ger påtagligt intryck av att ha formats av mänskliga fötter vid en tidpunkt då klipporna var mjuk jord. Såsom det antyds i citatet är den här sortens fynd ingen raritet, utan påträffas tvärtom ganska ofta. Emellertid vägrar evolutionisterna att acceptera dessa fynd för vad de förefaller vara. Gjorde man det, skulle man endera säga att den moderna människan levde under den tidigaste fas av tillvaron evolutionsläran föreskriver, eller så har hennes historia krympt till en tid som kan mätas med mänskliga historiska mått. Ingetdera av alternativen är godtagbart! Ingalls (1940) fortsätter:

Om människan, eller tom hennes apförfäder, eller tom deras tidigare förfäder bland däggdjuren, i någon form levde så långt tillbaka som på karbon-tiden, har hela den geologiska vetenskapen helt fel. Ja, så fel att alla geologer borde ställa sina platser till förfogande och hellre söka arbete som busschaufförer. Följaktligen avvisar vetenskapen (den s k), åtminstone för tillfället, den tilltalande förklaringen att en människa med sina fötter gjorde dessa mystiska avtryck i karbontidens lera.

Eftersom dessa avlagringar, enligt evolutionisterna, är omkr 250 gånger äldre än vad människan möjligtvis skulle kunna vara, är det fullt klart att de medför problem för en evolutionstroende. Enligt Ingalls (1940) är de evolutionister vilkas förutsättningar hindrar dem att godta detta som mänskliga fotavtryck delade i två läger: 1) Avtrycken skars ut av indianer för länge sedan, 2) de har formats av något nu okänt djur som lämnade fotavtryck liknande människans.

Ett annat vittnesmål av samma art, bara mer intressant, kan man finna vid floden Paluxi nära Glen Rose i Texas, USA. Floden uppvisade i avlagringar som antogs vara från krittiden avtryck av både människor och dinosaurer. Enligt evolutionsläran utvecklades människan inte förrän 70 000 000 år efter krittiden. Hur har då dessa båda uppsättningar avtryck kunnat göras sida vid sida i samma avlagring? Vi drar slutsatsen att de båda har gjorts efter människans skapelse, och att de tidsperioder som föreslås av evolutionisterna är mycket överdrivna.

Förslaget att fotavtrycken skulle ha skurits ut av människor faller på sin orimlighet. Utgrävningar i området har nämligen visat att avtrycken fortsätter!

Ännu en sentida upptäckt är fossilerna av två moderna människor i en koppargruva nära Moab i staten Utah, USA. Klippan där fossilerna påträffades verkar ha formats omkring dem. Geologer har daterat klippan till 100 000 000 år (Burdick, 1973).

Ett annat fossil som är så fjärran från evolutionärt tänkande att det inte ens kommer ifråga för ett övervägande, är det fossila avtrycket av en sandal i en kam-brisk avlagring. Dessa avlagringar är de äldsta fossilbärande avlagringarna. Flera fossila trilobiter, som utgör det karakteristiska fyndet från perioden, kan klart urskiljas i fotavtrycket (Cook, 1970b).

Som den motsatta ytterligheten vad beträffar denna typ fossilt bevismaterial, finner vi att somliga av de djur som har använts för att datera avlagringar inte är utdöda utan påträffas levande idag.

Detta lilla illustrationsmaterial är avsett att väcka oss över att det finns många problem förknippade med att datera avlagringar. Geologen R S Allén (1948) skriver: Genom steriliteten i sin uppfattning har historisk geologi, dit också Paleontologi (läran om fossilera-de utdöda växter och djur) och stratigrafi (läran om avlagringar) hör, kommit att bli statisk och ofruktsam. Nutida metoder att avgränsa tidsperioder, vilka utgör den historiska geologins grundstenar, är av tvivelaktigt värde. Än värre är att normer om korrelation, försöket att synkronisera och tidsmässigt samstämma olika områden med avlagringar världen över, är logiskt sårbar. Den historiska geologins fynd är suspekta därför att de metoder som dessa bedöms efter är endera oriktiga, i vilket fall de borde omarbetas, eller falska, i vilket fall de borde överges. De flesta av oss vägrar att överge eller omformulera, och följden är nuvarande bedrövliga tillstånd för vår disciplin.

Idag lever alla slags djur, av varierande komplexitet, tillsammans på samma jord. Därför behöver ett fynd av fossiler av viss komplexitet i ett visst jordlager inte nödvändigtvis tyda på att djuren levde i en särskild era i det förflutna. Detta förhållande blir speciellt tydligt i de fall där avlagringen ligger under andra lager innehållande mindre komplexa fossiler.

Bevis för att alla sorters växter och djur alltid har levat tillsammans är viktigt, därför att detta i ett enda drag skulle utradera evolutionsläran. Dessutom skulle det ge ett mycket starkt stöd för uppfattningen att skapelsen ägde rum under sex tjugofyratimmars-dagar.

Bevisen är emellertid inte en nödvändighet för skapelseståndpunkten. Många skapelseanhängare anser att Gud skapade under en lång tidsrymd. De pekar på den huvudsakliga överensstämmelsen mellan skapelseordningen, sådan Bibeln framställer den, och som evolutionisterna framställer den. Jämförelsen är dock inte helt utan undantag.

Följande ord av R Van Arta (1966) sammanfattar uppfattningen hos de skapelseanhängare som tror att Gud skapade under en lång tidsrymd:

Med tanke på den betydelse fossila lämningar har för uppfattningen om livets uppkomst och historia, är det anmärkningsvärt att man i vilken del som helst av bergavlagringar, djupa nog att spänna över en ansenlig mängd år, finner en slående likhet mellan ordningen i de fossila avlagringarna och skapelsens faser.

Efter att ha tagit oss en titt på fossiler i stort och deras betydelse för den evolutionära teorin, skall vi fortsätta med att se på vissa av de viktigaste enskilda fossilerna.

Vad säger hästarna oss?

Många källor påstår att de fossila lämningarna av hästen är de som bäst av alla djurfossiler åskådliggör att evolutionen verkligen har haft ett regelbundet förlopp. Encyclopaedia Britannica, (1972, vol 8, sid 658) säger: »Familjen hästar har den katalog fossila lämningar som är mest fullständig av alla grupper däggdjur.» Nyholm et al (1974) säger om hästserien: »Denna och andra utvecklingsserier utgör viktiga bevis för evolutionen.» Nyholm et al visar en konstnärs bild av hästserien men ger inte något detaljerat bevis för evolution hos någon annan serie.

Som tidigare påvisats finns i evolutionsprocessen överlag en brist på fossiler i övergångsskeden. Detta förhållande har skapat stor oenighet bland evolutionisterna själva. De är nämligen själva inte säkra på varifrån de olika djuren har kommit.

Orsaken till att hästen anses vara det bästa fossila bevismaterialet för evolutionsläran, är att man kan rangordna fossilerna efter en tänkt utvecklingsgång. Eftersom hästen står för den mest fullständiga fossila katalogen av alla däggdjur, är det viktigt att vi tar en titt på vad detta bevisar och inte bevisar.

Bevismaterialet består av ett antal fossiler som ordnats efter deras likhet med den moderna hästen. Vid utgrävningar påträffades inte fossilerna i denna ordning, utan här och där på skilda ställen i världen. Detta gör att bevisföringen för ett samband mellan dem blir mycket bristfällig.

Det råder en viss oenighet i frågan om dessa djur verkligen kan sägas utgöra evolutionära länkar i hästens utveckling. Uppfattningen att dessa djur var av annan art och inte hade det minsta med hästen att göra finns också.

När fossiler av några djur som betraktas som evolutionära led i hästens utveckling påträffats, visar de inte en gradvis utveckling av eohippus (den påstådda föregångaren till hästen) till modern häst. Istället verkar det vara som evolutionisten duNoüy (1947) förklarar:

Men av dessa mellanliggande former förefaller varje enskild ha uppträtt »plötsligt». Det har ännu inte varit möjligt att belägga övergången mellan dessa former. Ändå måste övergångsformer ha funnits. Bristen kan bero på ofullständigt fossilt fyndmaterial. De nu kända formerna förblir åtskilda som brobankarna efter en raserad bro. Vi vet (tror) att bron har funnits, men endast lämningar av bro-pålningen finns kvar. Den kontinuitet vi förutsätter kanske aldrig kommer att bekräftas av fakta. Goldschmidt (1952), en annan evolutionist, säger så här:

Dessutom är de avgörande stegen hos de långsamt evolverande serierna, liksom hos den berömda hästserien, abrupta och utan övergångar.

Det står således klart att fossilerna inte visar ett fortgående samband från eohippus till häst. Vad fossilerna verkligen visar är ett antal självständiga djur som saknar sammanbindande länkar sinsemellan. Det är alltså bara uppställningen av dem som utgör sambandet. Om nu evolutionisterna ändå skulle ha rätt, och det verkligen skulle föreligga ett verkligt samband mellan alla dessa former, vad tyder då detta på?

Skillnad i storlek mellan fossilerna anses vanligen vara ett av tecknen på i vilket stadium fossilen hör hemma. Eohippus, som placeras först i raden, var mindre än den moderna hästen. Skillnaden överdrivs dock gärna genom att man jämför den minsta eohippus, som inte var större än en liten hund, med den moderna hästen. Encyclopaedia Britannica (1972) anger emellertid: »Flera raser eohippus, i storlekar från ungefär en terrier till en shet-landsponny, levde i Nordamerika och Europa...» Vi har inte funnit något som anger den minsta storleken hos en nutida häst för att kunna jämföra skillnaden. Men det finns faktiskt ett slags miniatyrponny som ofta föds upp i England. Den blir sällan högre än drygt 7 dm (World Book Encyclopedia, 1964, vol 13, sid 311). Enligt en hästuppfödare i Argentina är hans minsta häst ett djur -som är ungefär 38 cm högt och väger omkring 13 kg. Detta kan jämföras med en stor hund, som brukar väga drygt 30 kg (Kirbus, 1973). Med tanke på variationen i storlek mellan moderna hästar, skall man kanske inte tillmäta skillnaden i storlek mellan eohippus och den moderna hästen alltför stor betydelse.

Ytterligare skulle den moderna hästen, om den härstammade från eohippus, ha förlorat ett antal tänder i processen. Vidare skulle den ha bytt ut en stark, välvd rygg mot en svagare rak, eller svankig rygg. Båda karak-teristika verkar ju tyda på en evolution i fel riktning.

Antalet revben hos de olika djuren som har ingått i hästserien har också varierat fram och tillbaka utan någon speciell ordning. Detta verkar inte tyda på någon särskild kontinuitet i evolutionen.

Det oftast publicerade beviset för en evolution hos hästen är den förändring av antalet tår, som den anses ha genomgått. Eohippus hade fyra tår fram och bara tre bak, medan den moderna hästen har en hel hov på varje ben. Eohippus har även en mer utvecklad vrist och två ben i frambenet istället för ett, som den moderna hästen har. Detta tillät en vridande rörelse som mycket liknar den du har i din underarm (Simpson, 1951).

Evolution förutsätter en gradvis ökning av komplexitet, vilket evolutionister påstår skall ha fört oss från den första cellen till vad vi är idag. Som vi senare kommer att se finns det ingen logik bakom evolutionens arbete att föra fram alltmer komplicerade livsformer i ljuset. I och med att andra mer normala ärftliga processer inte skulle kunna ligga bakom den variation i livsformerna vi finner idag, är evolutionisten tvungen medge att mutation är den enda tänkbara förklaringen till dessa variationer. Problemet är bara att mutationer nästan alltid gör organismer enklare (degenererar istället för evolverar), om de inte dödar dem. Detta är precis vad vi finner hos hästen. Att den har förlorat tår gör den inte mer komplicerad, utan förenklar snarare. Denna utveckling skulle, om den fördes till sin yttersta spets, kunna reducera hästen till ett encelligt djur. Den kan dock inte förvandla ett encelligt djur till en häst. Även om nu detta »oftast citerade» av alla bevis för evolution verkligen påvisar en förändring, så demonstrerar den inte förbättring utan snarare degeneration. I bästa fall är hästserien ett exempel på specialisering, men visar inte ökning i komplexitet. Med detta slags »bevis» för evolution är det enklare att tro att »I begynnelsen skapade Gud . . .», än att mutationer någon gång i det förflutna verkade i motsatt riktning mot vad de gör idag. Den utveckling vi har kunnat se hos hästen, från fler tår till färre, ger oss sannerligen inte stor tro på att evolutionen skulle ha gått från enklare livsformer till mer komplicerade.

Även om evolutionisterna inte håller så styvt på det, kan det finnas områden där den moderna hästen är mer komplicerad än eohippus, som är fallet med hjärnan. Medan hästens hjärna är tvådelad och ojämn, rapporteras hjärnan hos eohippus ha varit slät och jämn, ungefär som en amfibies. (Alla auktoriteter stöder dock inte denna uppfattning. Radinsky, 1976, vidhåller att teorin om att eohippus hjärna skulle ha varit slät grundar sig på ett felklassificerat fossil.) Om eohippus hjärna verkligen har varit jämn och slät, skulle detta kunna vara ett utmärkt belägg för evolutionsläran. Dvs om inte evolutionisterna hade ansett att också kon har evolverat från eohippus, men var skild från hästen. Hästens och kons hjärnor är emellertid så lika varandra, att de flesta karakteristika på hästens hjärna har sin motsvarighet hos kons. Hjärnorna är faktiskt så lika att samma namn brukar användas på båda.

Det verkar emellertid konstigt om både hästen och kon har utvecklat liknande hjärnor, trots att de utvecklats i skilda led från samma ursprung - eohippus. Bevisen tycks tyda på att de båda har skapats av samma formgivare.

Mänskliga fossiler

När vi tänker på mänskliga fossiler använda som stöd för evolutionsläran föreställer vi oss vanligen de framåt-lutande, håriga varelser, till hälften människor, till hälften apliknande, som vi har sett avbildade i böcker och som statyer på museer. I själva verket förekommer de endast så i hjärnorna på evolutionära konstnärer. Det var ett foto av L S B Leakey i en tidning, som först fick mig (T.H.) att fundera över detta. Mellan sina fingrar höll han ett litet, litet ben (så litet att det var svårt att se det). Han tillkännagav att hans fynd överbryggade ett viktigt gap i människans evolutionära historia. Av små, små bitar som den här bygger evolutionister stora modeller. Ingen kan avbilda människor eller djur sådana som de verkligen såg ut. Alltså måste man rätta sig efter hur man tycker att de borde ha sett ut för att passa in i evolutionslärans teorier. Detta är en allvarlig anklagelse, men vi skall försöka bevisa den.

Vi medger villigt att inte alla fall är av detta slag, och att det visst finns lämningar av ben vilka verkligen ger konstnären en uppfattning till stöd för sitt arbete. Men det antal ben vetenskapsmännen har är mycket litet. Låt oss titta på några benfynd som har ansetts viktiga.

Piltdownmänniskan, också kallad Eoantropus dawsoni, var länge ett av de viktigaste fossila människofynden. Det påträffades i ett grustag i Sussex, England, 1912, och brukades allmänt i evolutionära skrifter som ett starkt bevis för mänsklig evolution. Encyclopaedia Britannica kallade det för det näst viktigaste fossila beviset för människans evolution. Av en handfull ben byggde evolutionära konstnärer upp sina modeller och bilder för museer och läroböcker. Efter många år upptäcktes det att Piltdownmänniskan var en medveten humbug! Käken kom från en apa och kraniet från en nutida människa. Tidigare rapporter ville dock göra gällande att käken var så primitiv att det ifrågasattes om den över huvud taget hade använts för mänskligt tal. Både käkbenet och tänderna var bearbetade för att framstå som gamla. Ett av de små näsbenen kom antagligen från någon annan del av kroppen hos ett mindre djur.

Även om alltså Piltdownmänniskan inte utgör något bevis för evolution, pekar den ändå på svårigheterna eller omöjligheten av att med någon större säkerhet rekonstruera en människa från förfluten tid. Några vetenskapsmän var redan från början skeptiska mot Piltdownmänniskan, som också andra har varit när det gäller de flesta andra fossila lämningar av människor. Det dröjde emellertid fyrtio år innan den slutgiltigt blev misskrediterad. Idag har Piltdownmänniskans statyer avlägsnats ur museerna, och hennes bild har tagits bort ur läroböcker och liknande. Kvar står dock den skada som åstadkommits genom att beröva människorna tron på en Guds skapelse. Det är beklagligt att man inte oftare informerar skolbarn om de frågor som ansedda vetenskapsmän anser vara tvivelaktiga.

En annan skojare som en gång hyllades som människans föregångare var Nebraskamänniskan, eller som hon också kallas med sitt finare, mer vetenskapligt klingande namn, Hesperopithecus. Hon var i själva verket inte mer än en tand. En tand var nämligen allt somliga evolutionister behövde för att rekonstruera en hel människa, som naturligtvis såg ut precis som en evolutionsanhängare skulle ha föreställt sig henne. Hesperopithecus skulle antagligen fortfarande ha varit i full färd med att ifrågasätta Bibeln, om hennes karriär inte hade ändats genom upptäckten att tanden kom från en gris och inte från en människa!

Dessa exempel är avsedda som en varning till oss. Vi kan lätt begå misstag vid tolkningen av fossila fynd. Detta gäller särskilt då man har en förutfattad mening som man försöker bevisa! Faran är då att man söker sortera in alla fynd i den fålla där man själv vill ha dem.

Hjärnans storlek, och storlek och form hos andra ben används för att bestämma graden av evolution. Det måste påpekas att sådana skillnader existerar också mellan nu levande människor. Benen hos en pygmé av idag, eller en av Australiens aborigines, jämfört med en brottares eller fotbollsspelares, uppvisar stora olikheter. Uppradade i rätt ordning, skulle dessa ben kunna påvisa evolution eller degeneration för den som inte visste att samtliga personer levde i samma tid. För att kunna skildra fossilers avvikelser från den nutida människan är det nödvändigt att jämföra fossila former så likartade den moderna människan som möjligt, och inte bara genomsnittet från en viss tidsperiod.

Det finns en hel del andra svårigheter förknippade med att datera åldern på fossila människor. En sådan är att folk har en benägenhet att begrava sina döda, istället för att bara lämna dem i det jordlager där de har levt och vandrat. Denna sedvänja skulle kunna fälla ett enormt utslag om man tänkte sig att någon levde i ett eroderat landskap där några decimeters grävning ledde ned till jordlager som hade lagts där för många, många år sedan. Ett annat problem är att fossiler vanligtvis formas under högt tryck, oftast under vatten. Under ordinära förhållanden, som idag, förmultnar kroppen. För att ytterligare komplicera bilden, kan vi tillägga att skelettvanligtvis inte påträffas i snygg och prydlig ordning, utan kringspridda.

Som tillägg till det ovan sagda kan vi nämna de svårigheter som är förknippade med själva dateringen. Datering är vanligtvis ett osäkert företag, eftersom den själv förutsätter den evolution den försöker bevisa. Man bestämmer fossilens ålder på grundval av den avlagring den återfinns i, och avlagringens ålder bestäms genom förekomsten av fossiler i denna. Svårigheten att datera fossila människor är uppenbarligen ännu större. Människans historia sägs ha börjat för ca 14 000 år sedan, under kvartärtiden, då geologerna anser att hon har utvecklats. Från den tiden har man emellertid mycket få andra fossiler att referera till. Datering från denna period hänför sig därför till klimatiska förändringar. Istiderna sägs utgöra nyckeln till tidsåldern, och dessa anses ha lämnat spår i form av »iserosion». För den amerikanska kontinenten har allt mellan en och fem istider föreslagits, med fyra som det oftast nämnda antalet. Någon enhetlig uppfattning finns dock inte. Dessutom ger inte fynd från andra delar av världen något stöd för uppfattningen om fyra istider. »Fundamentalt nya undersökningar av A I Popov har till exempel radikalt förändrat hittillsvarande uppfattning om istiden i västra Sibirien. Det förhållande under kvartärperioden man tydligast lade märke till, var en utdragen marin översvämning, inte en glaciärbildning (nedisning)» (Okladnikov, 1964).

Popov tolkar dessa nya bevis så: Vad som tidigare togs för att vara spår efter glaciärer, var i själva verket spår av havsis. Om iserosionen vore resultatet av bara en istid med havsis, istället för fyra olika istider, skulle tidsrymden för människans förmodade utveckling förkortas drastiskt.

Följande citat kommer från Frederick Johnson, vilken skriver tillsammans med W Libby, den mest erkände auktoriteten på koldatering. I samband med att han försvarar koldateringen mot företrädare för andra dateringsmetoder poängterar han hur vanskligt det är att datera just denna period:

Inom geologin baseras en del, men inte all kritik av kol-14-metodens dateringar på det förmodade uppträdandet hos ett för närvarande inte existerande istäcke. Det finns inget sätt att påvisa eller motbevisa antaganden beträffande isens fram- eller tillbakagång, graden precision i mätningen av årsavlag-ringarna från glaciärer eller betydelsen av förändringar i vegetationen (Libby, 1955).

Han avslutar med att säga att det är »absurt» att kritisera kol-14-metoden om man utgår från så osäkra antaganden som de ovan nämnda. Den åtföljande förvirringen över dateringen under kvartärperioden, när människan förmodas ha »utvecklats», kommer fram i Flint & Leightons (1965) diskussion om den senaste istiden. »Det har upptäckts att kol-14-metoden bara ger oss hälften av den tid som gavs av äldre beräkningar. . . Åsikten hos mer ortodoxa glaciologer är att man borde kräva mer forskning för att få mer och fylligare information. Under tiden skall hänsyn tas till noggrant dokumenterade undersökningar av avlagringar och till de stickprov som tagits.» Detta innebär att den äldre dateringen gäller nu. Inte kol-14-metoden, som skulle kunna skära ned tiden med hälften. Som vi redan sett, finns det visst fog för att tro att redan kol-14-metodcns dateringar anger för höga åldrar.

De fossila fynd som evolutionister anser vara mänskliga, eller längs evolutionskedjan nästan mänskliga, har i åratal vant mycket förvirrande. De olika upptäckarna har var för sig strävat efter att framställa just sin upptäckt som något unikt, och av helt annan art än andras. Ibland har man svartsjukt bevakat fynden från att hamna under mindre vänskapligt sinnade kollegors granskande ögon. Nu har emellertid en fyrdelad klassificering börjat framträda, och vi skall behandla den i ordning efter förmodad ålder, med början hos de äldsta fossilerna.

Australopithecae

Dessa djur liknar gorillan, åtminstone att döma efter den beniga topp man ibland finner uppe på deras skallar, och vad gäller deras hjärnvolym. Tänderna liknar emellertid människans något, och det är mycket troligt att de gick upprätt. Ytterst litet är för övrigt känt om dem, då deras fossiler är få och fragmentariska. De mest kända »australopitheca» fossilerna är Zinjanthropus och Homo habilis påträffade i Afrika av dr Louis Leakey. Det mest kompletta av Leakeys fynd är huvuddelen av ett kranium bestående av mer än fyra hundra benbitar, utspridda i flera ton jord. Det tog mer än ett år att sammanfoga dem! En av Leakeys medarbetare sade au det var som att försöka sätta ihop ett ägg som hade blivit överkört av en lastbil. Francis & Datharine (1964) som kommenterar detta och en del andra av Leakeys senare fynd tillsammans med bevisen för människans evolution över huvud taget, säger: »Bevisen för människans evolution kunde knappast vara svagare: en samling av något hundratal fossila skallar, tänder, käkben och andra fragment . . . De flesta antropologer gör ingen större hemlighet av att de avvisar Leakeys teori. De avvisar hominid nr 3 (förnämt kranium) som »Olduval George» (ordlek från benfynd gjorda vid Olduval Gorge).

Trots det skick skallens benbitar befann sig i, har man inte bara rekonstruerat kraniet, utan också visat bilder på hur människan har sett ut - komplett med skägg. Fastän rekonstruktioner av detta slag vanligtvis utförs med stor reservation, och vetenskapsmän varnar oss för deras begränsningar, står ändå det olyckliga faktum kvar att rekonstruktionerna ofta har utnyttjats. Man säljer dem t ex till skolor utan att samtidigt klart poängtera reservationer och varningar.

Konventionella mätmetoder placerade Zinjanthropus i en tidsålder för mer än 600 000 år sedan. Kalium-argon datering av kringliggande avlagringar angav Zinjanthropus ålder till 1,7 miljoner år (Payne, 1965).

På människans förmodade evolutionära stamträd skulle de flesta auktoriteter troligen vilja placera Australopithecus ute på en gren. Det vill inte säga att man skulle anse att människan stammar från Australopithecus, men att båda härstammar från samma okända varelse.

Homo erectus (Pithecanthropus)

Den andra gruppen är den där Homo erectus finns. Homo erectus antas ha haft några sammanlänkande karakteristika mellan Australopithecines och oss. Den antas vidare ha levat för ungefär en halv miljon år sedan.

Bland de viktigaste fossilerna i denna grupp är Sinanthropus, också känd under namnet Pithecanthropuspekinensis, eller Pekingmänniskan. Namnet kommer av att fynden gjordes i närheten av Peking i Kina. Fossilerna bestod till största delen av tänder, underkäkar och resterna av fjorton skallar. Skallarna hade brutits itu, antagligen för att någon eller något skulle kunna äta hjärnorna, en måltid på mellan 915 och 1225 kubikcentimeter. Vid fossilerna fanns tecken på att eld och verktyg varit i bruk. Alla dessa fossiler uppgavs ha försvunnit när man försökte föra dem ut ur Kina under andra världskriget.

Javamänniskan, en huvudskål och ett lårben, är den andra välkända representanten för denna grupp. Den hittades av Eugen Dubois tillsammans med några »vanliga» mänskliga skallar. Detta nämnde han emellertid inget om förrän 30 år senare, då Javamänniskan redan var accepterad. Senare upptäcktes delar av fyra andra skallar, några tänder och fragment av underkäkar och lårben. Lårbenen sägs vara identiska med en modern människas. Detta ger Javamänniskan en mycket viktig plats i den påstådda evolutionen, eftersom Homo erectus huvud av somliga beskrivs som apliknande.

På grund av att normala kranier påträffades på samma ställe, finns emellertid alltid möjligheten att benen hörde samman med människokranier istället för med Javamänniskans kranium. Alla benen återfanns i en grusavlagring på en strandbank. Om den moderna människan och Javamänniskan levde samtidigt, är Javamänniskan utesluten som evolutionär länk. Tänderna sägs dock på många sätt likna, men också i vissa avseenden avvika från människans.

Vid återgivandet av dessa fakta om Homo erectus och Australopithecus har vi försökt vara så objektiva som möjligt, och återge vad som förefaller vara de dominerande åsikterna för närvarande. »Auktoriteter» går emellertid isär i sina uppfattningar, och ibland stämmer inte ens deras egna olika uttalanden överens. Detta gäller inte bara allmänna uppfattningar om evolutionen, utan också sakuppgifter såsom hjärnstorlek, huruvida eld och verktyg verkligen användes av de människor eller djur som lämnat fossilerna, eller om de har använts av andra som befolkat stället senare etc. Ungefär allt vi verkligen kan säga är att Homo erectus och Australopithecus en gång levde och nu är utdöda. Som vi resonerade i kapitlet om jämförande anatomi, beror ens tolkningar till stor del på den uppfattning man har. Likheterna stöder antingen ens tro på evolutionen, eller tron på att det finns en Gud med en grundplan. Möjligheten finns också att variationerna skapades av mutationer, vilka vi idag vet ger degenererade drag hos verkliga människor (se också Gish, 1973b).

Neandertalmänniskan

Neandertalmänniskan har blivit ungefär lika grovt feltolkad som Piltdownmänniskan har blivit. Om detta skriver Howell (1972): »Den populära uppfattningen att dessa människor var nedsjunkna i hållningen och gick med släpande, knäböjd gång, verkar ha kommit från feltolkningar av vissa drag hos benen på ett av de Neander-talskelett som upptäcktes i början av 1900-talet.»

Detta skelett kom från en Neandertalmänniska med en bensjukdom i sitt knä. Man tror att sjukdomen var rakitis eller artrit. Hon gick antagligen med böjda knän. Eftersom detta ger en kroppshållning som är ett mellanting mellan en människas och en apas, har hennes bild under många år använts för att undervisa om evolution. Det har den gjort trots att många andra Neandertal-skelett hittats - alla från sådana som gick upprätt.

Man slutar nu använda Neandertalmänniskan som en länk i den mänskliga evolutionen. På samma sätt som museer var tvungna att kasta ut sina statyer av Piltdownmänniskan, måste de nu ersätta Neandertalmänniskans. Följande utdrag är hämtat ur en artikel om utbyte av Neandertalstatyer vid Chicago Field Museum of Natural History (ung naturhistoriskt museum): »Den gamla uppfattningen om Neandertalmänniskan var att hon var en framåtlutad, knogsläpande, hårig, grymtande halvmänniska, som med sina djupt liggande ögon, plirande fram under en massiv, benig panna, sökte efter föda. Först och främst: Neandertalmänniskan gick lika upprätt som vi gör nu. Huvudet var upprätt, balanserat på ryggradspelaren - annars skulle hon ha ramlat huvud-stupa. Hon hade normal hjärnvolym. Hon hade inte en sådan enorm puckel, bestående av muskler, från axelpartiet upp till nacken, som de äldre framställningarna visar.»

Av de biologiböcker som jag (TH) kontrollerade 1973, hade bara en fortfarande Neandertalmänniskans böjda knän avbildade. Många föreslog dock fortfarande att vi härstammar från henne. De allra flesta var emellertid av åsikten att vi kommit från Homo erectus och Australopithecus.

Eftersom en stor del av argumenten för människans evolution är baserad på den mindre hjärnvolymen hos Pithecantropus och Australopithecus, kan några fakta vara av intresse. Hjärnvolymen hos Neandertalmänniskan var i genomsnitt 100 kubikcentimeter större än genomsnittet för hjärnan hos nutidsmänniskan, l 350 kubikcentimeter (Montague, 1960). Det är också intressant att notera hur oviktig hjärnstorleken blir när vi har att göra med större, istället för mindre varelser. Angående detta skriver antropologen M F Ashley Montague (1960):

Jämfört med den moderna människan har Neandertalmänniskan visserligen en mer sluttande panna än vi. Men i själva verket sluttar den mycket mindre än man tror. Det synbara sluttandet är en illusion skapad av kraftigt utvecklade ögonbrynsåsar... Trots att man för länge sedan har slutat dra slutsatser från formen på en människas huvud, finns fortfarande studenter som glömmer detta. De drar slutsatsen att Neandertalmänniskan måste ha haft en dålig hjärna, eftersom hon hade buskigare ögonbryn än de själva. Faktum är emellertid att med vissa undantag har varken huvudets volym och form eller hjärnans storlek någon som helst betydelse för intelligensen. Individer med hjärnvolymer som inte överskridit 750 kubikcentimeter har testats och befunnits ha helt normal intelligens. Personer med låga pannor är inte kända för att vara varken mer eller mindre intelligenta än de med höga pannor. . .

De åldrar som vanligtvis sätts på Neandertalmänniskan varierar mellan 30 000 och 60 000 år f Kr. De fossiler som tros vara äldre har också större likhet med den moderna människan (Clark, 1972). Neandertalmänniskan bevisar bara att människan har en avskyvärd tendens att tvinga fakta att anpassa sig efter hennes eget huvud. Man undrar hur mycket av det andra fossila bevismaterialet som skulle falla om vi kände till mer om det. Eller om det vi redan vet inte blev tolkat utifrån en förutfattad evolutionär mening.

Homo sapiens (sådana som vi)

Cro-magnonmänniskan gjorde de berömda grott-målningarna som tros ha blivit utförda någon gång mellan år 30 000 och år 10 000 f Kr. Dessa målningar visar arbeten jämbördiga med verk av bra moderna konstnärer. Speciellt berömda är målningarna vid Las-caux i Frankrike. De tros vara gjorda på 30 000-talet f Kr. Kol-14-metoden daterar dem emellertid till omkr 8 000 f Kr, men då detta inte anses stämma med den förmodat antika åldern på målningarna, tas ingen hänsyn till dateringen. Motiveringen uppges vara att kol-14-metodens datering visar att grottan ännu var bebodd vid denna tid. Hur målningarna ännu efter 20 000 år kan vara klara och rena förklaras dock inte (se också Gish, 1973b).

Det är intressant att lägga märke till att Cro-magnonmänniskam hjärna varierade i storlek från l 550 till l 750 kubikcentimeter - mellan 200 och 400 kubikcentimeter större än nutidsmänniskans (Campbell, 1972).

Swanscombe-skallen anses av evolutionister vara ett av de äldre fossila fynden med normalt mänskligt utseende. »Lågt hållna, geologiskt baserade, beräkningar ger en ålder av inte mindre än 100 000 år. Kalium-argonmeto-den visar en trolig ålder av 200 000 år (Clark, 1972).

Steinheim-skallen är ännu ett mänskligt fossil som tros vara från samma period som Swanscombe-skallen. Bevis för att vanliga människor fanns före Neandertalmänniskan borde klart visa evolutionister att de inte härstammar från henne, men uppenbarligen är det inte så. Det faktum att evolutionister inte blir övertygade visar oss på något av den förvirrade situation som råder kring de mänskliga fossilerna.

Ungernmänniskan påträffades 1965 vid Vértesszöllös. Detta fossil är av speciellt intresse, eftersom de olika av-lagringarnas åldrar anses vara mycket väl fastställda (Coles & Higgs, 1969). Då Ungernmänniskan påträffades, klassificerades hon som Pithecantropines, och fick därmed en ålder på omkring 400 000 år (Oakley, 1964). Senare undersökningar har emellertid visat att fossilerna kommer från Homo sapiens.

Evolutionisterna vill rita ett stamträd i vilket människan har utvecklats från olika förmodade förfäder, t ex från Pithecantropines. Om människan och en sådan varelse har levat samtidigt, är evolutionisternas stamträd knappast sannolikt. Och om människan existerade redan före dessa varelser, är en utveckling från exempelvis Pithecantropines omöjlig.

För några år sedan tillkännagav Richard Leakey, son till den kontroversielle antropologen Louis Leakey, att man funnit en mänsklig skalle och ett lårben med en ålder av 2,6 miljoner år (Newsweek, 1972). Om detta är sant, betyder det att vår art är ungefär 45 gånger äldre än Neandertalmänniskan, sex gånger äldre än Homo erectus, och samtida med Australopithecus. Leakeys påstående eliminerar således i ett enda slag alla våra tänkta evolutionära förfäder!

Detta är nu emellertid inte ett så hårt slag mot evolutionsläran som först kan synas. Många seriösa evolutionister har redan uteslutit Neandertalmänniskan, Homo erectus och Australopithecus som möjligheter. I den brist som då uppstår, har man återupptagit sökandet efter den gäckande »gemensamme förfadern». Eftersom det verkar vara karakteristiskt för den gubben att inte lämna spår efter sig, är det svårt att motbevisa släktskapet med honom.

Fortlöpande forskning har visat att vår art har varit på scenen samtidigt som, eller tidigare än, våra högt utropade »förfäder».

Civilisationen

Historieböcker, kol-14-datering och Bibeln är alla i huvudsak överens om när civilisationen började, med variationer på ungefär tusen år. (Mycket beror ju på vilken historiebok du läser och vilken kol-datering som används.) Civilisationen började omkring 3 500 år f-Kr i Mesopotamien, och bara aningen senare i Egypten enligt en undersökning med kol-14-metoden.

Detta gör det svårt att acceptera de mycket mindre tillförlitliga data som vanligen tillskrivs den förhistoriska människan. Människan hade ]u en hjärna som var större än vår redan för 60 000 år sedan. (Neandertalmänniskans hjärna var större än den moderna människans.) Hon målade och lämnade efter sig verk som skulle skänkt berömmelse åt en nutida konstnär, trots att de tros vara mellan 20 000 och 30 000 år gamla. När man tänker på allt detta, varför skulle hon då ha väntat så länge som hon gjorde med att bygga städer och utveckla jordbruket? Allt detta är ju sådant som hör civilisationen till.

Lämningarna efter människans civilisation bör finnas kvar längre, och vara lättare att finna och datera, än hennes ben. Även om andra civilisationer har utvecklats, som den hos kineserna, aztekerna, inka- och mayafolken har ingen varit tidigare än den som uppstod vid Medelhavet. Evolutionsanhängare bland antropologerna har i många år ansett att evolutionsprocessen utvecklade människan senast år 25 000 f Kr. Men idag finns de som skulle vilja pressa denna gräns tillbaka till 400 000 f Kr eller rent av till för 2,6 miljoner år sedan. Om den moderna människan verkligen fanns till 25 000 år f Kr, så skulle vi väl vänta oss finna isolerade öar av civilisationen som hade uppstått oberoende av varandra, något utspridda över denna period. Bara en enda civilisation från 20 000-talet f Kr t ex, skulle vara ett starkt argument mot den bibliska skapelseläran. Det faktum att alla kända civilisationer har utvecklats så nyligen, stöder emellertid starkt uppfattningen att människan har skapats relativt sent.

Befolkningstillväxten

Ett annat argument som ibland kommer upp till evolutionslärans favör är att den ger tillräckligt lång tid för att jorden skulle ha kunnat få sin nuvarande befolkning. Om man tror på Bibeln, så finns ju bara den korta tiden från Noa till nu tillgänglig för att uppnå denna befolkningsmängd. Detta anser många vara för kort tid. Om vi emellertid undersöker fakta, finner vi att historiker ger oss ett mönster av ständigt växande befolkning. Den nuvarande takten är mer än 2 % per år med den snabbaste tillväxten i utvecklingsländerna. Denna tillväxttakt är större än tidigare, beroende på bättre medicinsk vård etc. En tillväxt av bara en fjärdedel av detta eller 0,5 % skulle ge en genomsnittlig familjestorlek av endast 2 1/2 överlevande barn per familj. Vi kan räkna med en genomsnittlig livslängd på fyrtio år. Detta är fortfarande under den genomsnittliga tillväxten för de hundra åren mellan 1650 och 1750 (Thompson, 1950). Denna period ligger före den moderna medicinens framväxt, men ändå tillräckligt sent för att befolkningsberäkningar med någon tillförlitlighet skulle finnas. Om den ursprungliga mannen och kvinnan hade uppträtt för ca en miljon år sedan, som evolutionister tror, skulle denna låga tillväxttakt ha tillåtit en befolkningsmängd som idag inte ens skulle ha rymts i universum. Om istället vår nuvarande befolkning började med Noas familj, skulle beräkningarna stämma även om vi använde Usshers datering av floden till för 4 300 år sedan. Den dateringen är troligtvis den senaste någon vill ge den bibliska floden (Morris, 1970).

Naturligtvis kan epidemier, krig etc plötsligt förminska tillväxttakten, men det krävs ändå en viss befolkningsmängd för att ge upphov till en epidemi. Ungefär på samma sätt som träd behöver stå med en viss täthet för att elden skall kunna sprida sig mellan dem. Det ser därför ut som om risken för epidemier skulle vara mindre ju längre tillbaka i tiden vi går, eftersom kontakten mellan människor och risken för en främmande smitta bör ha varit mindre förr.

Då argumentet med befolkningstillväxten används mot den bibliska skapelseläran, bevisar det inget annat än ren okunnighet. Detta bevismaterial stöder en sen skapelse.